Berlinturist 2013

Berlin 2013 – Filmmuseum o hemresa

11 juni besökte vi Filmmuseum Berlin vid Potzdamer Platz. 

Här fanns MYCKET att se, vi begränsade oss till filmutställningen – eller så mycket av den vi orkade med.

Vid planeringen uppstod  viss förvirring för den geografiskt okunniga: Ena dagen ska vi till filmmuseet på Potsdamer Strasse, den andra var vi ju i filmparken i Potsdam ( Berlin 2013 – Babelsberg).

Mycket film och Potsdam blev det.

Filmmuseet ligger dock inne i Berlin, i Filmhuset vid Sony Center som inrymmer

  • ”Institut für Film und Videokunst”, med två biografer – Arsenal 1 & 2,
  • ”Deutsche Film- und Fernsehakademie Berlin”, som erbjuder professionell och gratis utbildning för konstnärliga yrken inom film och TV,
  • Bibliothek med litteratur om film, TV och media,
  • Museumsshop,
  • Billy Wilder’s – Bistro/Bar/Café 
  • och slutligen Filmmuseet eller, som dess officiella namn lyder (med tysk grundlighet;) ”Deutsche Kinemathek Museum für Film und Fernsehen”. Dess målsättningen är inte heller dålig: Man samlar ”hela filmens värld under ett tak, från de första rörliga bilderna till den digitala filmen”. Och där fanns MYCKET!
Berlin Sony Center (gården utanför Filmmuseet)

Vi koncentrerade oss på filmutställningen – eller så mycket av den vi orkade med. Här fanns verkligen material ända från första början: ”Pionjärer och divor” (1895–1918). Därefter följde bl a klassisk skräckfilm med Dr Caligari, dito science fiction: Metropolis, samt film i exil (1933-45). Här fanns också  Leni Riefenstahls berömda/beryktade filmer från Olympiska spelen i nazistiska Berlin, liksom andra filmer från nazitiden – innehållande både propaganda och underhållning.  Efter kriget fram till återföreningen var även filmen delad i öst och väst i fyra årtionden.

Berlinfödda Marlene Dietrich hade fått eget rum, med hennes efterlämnade foton, kostymer, brev och dokument.

Om Filmmuseum Berlin kan man läsa mera här: www.deutsche-kinemathek.de.

Kuriosa: För att Sony skulle få tillåtelse att bygga Sony Center var man tvungen att spara resterna (efter bombningarna) av den anrika restaurang, som tidigare legat på platsen. Det gjorde man på det här sättet:

Det blir många tvära kast i Berlin.

På kvällen promenerade vi i Tiergarten och tog sedan en öl på gatuserveringen. Då la vi märke till små minnesstenar infällda i trottaren.

Läste senare att det rörde sig om s k ”Stolpersteine” (snubbelstenar), ett projekt av den tyske konstnären Günter Demning för att hedra dem som fördrevs eller förintades av nazisterna 1933-1945 –  judar, romer, politiska motståndare, homosexuella, Jehovas vittnen och eutanasioffer. De första stenarna lades i Berlin 1995 och nu finns flera tusen i Tyskland, Österrike, Ungern, Tjeckien, Nederländerna, Belgien och Norge. De placeras i trottoaren framför offrets sista bostad och är av betong med ovansida av mässing. Inskriptionen visar ”här bodde” samt uppgift om födelseår och namnet på lägret han/hon fördes till och dödsår eller ”überlebt” (överlevde). Tanken är att Stolpersteine ger namnen åter till de personer som reducerades till nummer i koncentrationslägren. För en människa är bortglömd först när namnet är bortglömt.

Slutligen åkte vi hem. Vi tog S-bahn till flygplatsen med vårt fina ABC-kort. För första gången på hela resan kontrollerades biljetten så nu fick vi äntligen valuta för pengarna 🙂

Till flygplatsen vågade vi oss till och med på att pröva en annan S-bahn än Airport Express, eftersom skyltningen (flygplansbild + Schönefeldt) var så tydlig att den näst intill skulle fungera för analfabeter. Vid flygplatsen var vi till och med så hemmastadda att vi kunde visa nytillkomna resenärer var stationen låg.

”Erfolgserlebnis”, som tysken skulle säga.