Läser fascinerat om Quick/Bergwall-fallet. Båda böckerna (Råstams och Josefssons) och ett stort antal artiklar, webbskvaller, domar etc … Dan Josefssons bok har jag köpt och tänker läsa om, eftersom det som alltid är psykologin som intresserar mig mest.

På ett mänskligt plan och om jag glömmer facit kan jag förstå de flestas agerande, taget var för sig. Men inte Lambertz.

Problemet är att det verkar saknas fungerande kontrollstationer. På något sätt måste man ju se till att inte alla springer åt samma håll. För det KAN vara fel håll. För mycket tummen upp… 

På ett mänskligt plan och om jag glömmer facit kan jag alltså förstå de flesta:

Psykologerna verkar ha varit under inflytande av en gemensam, karismatisk handledare hängiven den psykologiska strömning som verkade skapa möjlighet att bota både schizofrena och psykopater. Jag har själv boken ”Tokfursten” och har läst flera av de böcker från tiden som Josefsson nämner i sin bok. Det var ett intressant och hoppingivande budskap, att kunna bota dem man tidigare trott vara obotbara. Alla med samma kur dessutom.

Men det borde ha funnits någon motvikt, något av det ifrågasättande som kom senare. För nu sprang de alla åt samma håll.

Christianson befann sig ju fysiskt utanför Säter, så hans agerande är jag mera frågande till, förutom förstås att den karismatiska handledaren, som han senare sagt, hade så stort inflytande över honom att han betraktade henne som sin mamma. Det kanske räcker som förklaring.

Åklagaren och undersökningsledaren uppfattade sig ha tillgång till Sveriges främsta experter på både rättsspsykiatri i allmänhet (på Säter) och denne patient i synnerhet. Dessa tillsammans med den man måste ha uppfattat som en oberoende expert (Christianson) förklarade enhälligt och pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Q/Bs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare. Eftersom de var ”Q/B-experter” fick de fick ta hand om alla mordutredningarna (t o m i Norge!) och körde samma modell och resonemang genomgående. Ingen annan FÖRSTOD ju. Och många utredningar blev det. Om inte Q/B slutat medverka hade det blivit åtminstone 39.)

Men de borde inte ha fått ha hand om alla utredningar. För de sprang åt samma håll. I fall efter fall.

Advokaten hade en klient som bröt kontakten med alla som inte trodde på hans erkännanden. Visserligen har jag läst att advokater inte bara ska göra vad klienten säger sig vilja, utan tillvarata deras intressen. Men, på ett mänskligt plan…

”Massmördaren” själv blev kändis, fick gränslöst mycket uppmärksamhet och piller. Han hade dessutom frigång under utredningen om alla hans mord… Så han ansträngde sig maximalt för att övertyga i sin roll som massmördare.

De dömande domstolarna fick bara tillgång till den delen av det enorma materialet som stödde ”mördarens” skuld. I förhör försäkrade undersökningsledaren också att han inte ställt ledande frågor…

Men Lambertz då?

Det är som sagt viktigt att inte alla springer åt samma håll, speciellt tydligt just i detta fall. Därför behövs ju såna som Lambertz, kan man tycka. Men här har det hänt nåt konstigt. Han verkar ha blivit hjärntvättad utan att nån tvättat.

När jag läser Lambertz’ mailkorrespondens och artiklar samt ser honom i TV hänger jag med en bit: Han försvarar sitt JK-beslut och hävdar att domarna är korrekta och välskrivna. OK. (I och för sig skulle han väl, om jag fattat rätt, som JK inte begränsat sig till domarnas korrekthet utan även bedöma om underlaget varit ofullständigt eller manipulerat. Men, mänskligt sett, OK.) Han för också ett filosofiskt resonemang kring begreppet skyldig/oskyldig, som väl kan vara intressant i juristkretsar, fast det inte hör hemma i denna debatt om en utpekad person. OK.

Men någonstans någon gång efter hans första genomläsning av Råstams bok verkar något ha hänt. Han går in i en tunnel och försvinner utom synhåll. Därinne går han rakt fram med ett gåtfullt leende, eftersom han är den ende som FÖRSTÅR. Fascinerande, påminner mig om någon gammal svartvit film från mentalsjukhuset. Undrar om vi någonsin får reda på vad som hände i huvet där.

Citat ur Lambertz artikel i DN 2013-12-17, där allt är mediernas fel. (Och det är det ju egentligen, utan journalistinsatser av bl a Råstam och Josefsson hade ingen av de 8 domarna rivits upp. Systemet klarade i alla fall inte av det.)

… Och Råstam skrev en bok. Under några dagar började jag själv på nytt tvivla; Råstams framställning var så övertygande. Efter första genomläsningen av boken kände jag att det nog trots allt hade blivit fel.

Jag tog kontakt med Christer van der Kwast för att höra med honom om det nu inte ändå var rimligt att fundera över om det hade blivit fel. Han och medarbetarna hade ju i så fall ett gott försvar: det hade varit svårt att förstå om Quicks erkännanden var falska. Först var jag irriterad på van der Kwast som vägrade inlåta sig på en sådan ”kompromiss”. Men han pekade envist på ett antal viktiga omständigheter som inte gick att komma ifrån. Och jag insåg så småningom att han hade rätt. Domarna var och är riktiga.

Medierna har inte gjort denna resa…

Och DÄR tappade han mig. När Lambertz redogör för sina ”viktiga omständigheter” och ”ovedersägliga bevis” är de gång på gång pulvriserade. Men det tar han inte in. För han är den ende som FÖRSTÅR.

Vilket är sant, ingen annan verkar förstå vad som hänt med Lambertz.

Edit: Hittade länk till Veckans brott special från november 2013.

---