Vi fyrtiotalister är väldigt MÅNGA. Det har ofta märkts under årens lopp.

När jag var tolv år såg jag fram emot att bli stor. En mera avancerad klasskamrat hade redan lagt ner kjolarna till mitt på vaden, snart var det min tur. Och en liten resårgördel, så långt kom jag. Vägde 45 kg, men man skulle ha gördel med strumpeband. När jag senare la av den kände jag mig sladdrig(!)

Men när vi fyrtiotalister blev tonåringar stormade TONÅRSMODET in på scenen (just for us)!

Kortkorta kjolar, korts (de nya shortsen, inte bara för stranden), knästrumpor och platta skoreller korta vita stövlar (fejk-Courrèges). Aldrig högklackat till kortkort (det såg slampigt ut…) utan det var mera så att vi förblev barn, men ”förädlade”.

Vi fortsatte så. Jag började visserligen med BH igen i femtioårsåldern ;). Men fortfarande, snart sjuttio, har jag inte blivit den dam som hägrade bara några år framåt när jag var tolv. (Och det är jag glad över:)

Nu har alla fyrtiotalisterna passerat klimakteriet med åtföljande figurförändringar. Jag väger inte längre 45 kg och kroppen har liksom omfördelat sig på ett mindre lyckat sätt. Så nu kryllar marknaden av s k ”shapewear”, tunikor och figurformande jeans. För frukorsetter tycker vi nog fortfarande är för den äldre generationen…

När fyrtiotalisterna gått ut den obligatoriska skolan (som hette lite olika saker på den tiden) hade alla möjlighet att plugga vidare. Till skillnad från tidigare (och till skillnad från i andra länder) var studier inte längre beroende på föräldrarnas inkomst och välvilja. Och vi stormade in på universtet 0ch högskolor, fick sitta i provisoriska lokaler och lyssna på de föreläsare man lyckats skrapa ihop.

Och jag tycker fortfarande att jag haft stort personligt utbyte av mitt pluggande, även om ingen kan beskylla mig för att ha gjort karriär, akademisk eller annan.

Ej lättare börda man bär på vägen än mycken kunskap (Havamal)

(Det slog jag upp, jag är inte kunnig på det sättet;)

Alla akademiker i akademikerexplosionen kunde ju omöjligt få akademikerjobb. Men jobb fanns det.

Sen dess har vi suttit där som jätteproppen Orvar, det svårflyttade köttberget. Tusan vet om vi ens går i pension. Det är knappt vi dör.

För vi är starka, vältränade, välutbildade och ganska kaxiga. Och många. Ännu en tid.

---