Har man sett ångest och depression på nära håll använder man INTE de orden när man menar bakfull, nervös eller lite lessen. Detsamma gäller det ymnigt flödande ordet ”kränkt”.

Just när jag sitter här och irriterar mig hittar jag en annan som reagerat, Åsa Beckman i DN: Ordet kränkt fortsätter sitt slappa segertåg. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Så här skriver hon sammanfattningsvis: När Diana Nyman från Romska rådet nekades äta frukost i Sheratons frukostmatsal samma morgon som hon bjudits in till regeringen för att tala om diskrimineringen av romer kände hon sig kränkt.

När Sheratons vd kontaktade Diana för att be om ursäkt inledde han enligt henne med att säga att ”personalen på hotellet känner sig ledsna och – kränkta(!)”. Åsa Beckman:

Där någonstans får språkfröken och den gamla poesikritikern i mig nog. Någon jävla ordning får det vara i ett språk. Diana Nyman blev kränkt. Hon var gäst på hotellet och blev förmodligen inte insläppt i matsalen för att hon bar romska kläder.

De som arbetade i receptionen eller vid frukostbuffén och bar fram smörgåspålägg, juicer och croissanter kan naturligtvis så här i efter hand ha känt sig generade, utpekade, orättvist behandlade. Och, rimligen, ångerfulla.

Men knappast kränkta.

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ”kränka” att man förolämpar eller våldför sig på någon.
(…)
Fortsätter vi att så slappt slösa med k-ordet sviker vi inte bara dem som verkligen blir kränkta. Vi minskar också skulden för dem som verkligen kränker.

PS: Ser just ett inslag på TV-nyheterna där en ung kvinna tycker det är KRÄNKANDE att ha kronisk förstoppning… I rest my case.

PS 2: Tweet av Mark Levengood april 2014:

Jag skulle så vilja att alla de som blir kränkta för minsta lilla fick något roligt.
En kryssning jorden runt!
Jättelångsamt.
Utan Internet.

---