Det finns mycket jag inte begriper. Ett exempel är när man förväntas bli arg över komplimanger – känna sig objektifierad, tror jag. En uppriktigt menad komplimang är lite småtrevlig att få, tycker jag. Inte märkvärdigare än så.

Än mindre begriper jag hur samma personer som hävdar att utseendet är oviktigt uppehåller sig väldigt mycket vid hur lite de bryr sig om sitt (och hur håriga och feta de är). I ett slags omvänt koketteri?

Det finns fler obegripligheter.

Varför döljer vi mensen? frågade någon, i filmer visas ju ofta blod efter exempelvis knivhugg. Varför ser man aldrig mensfläckiga byxor och lakan?

Jag har även sett jämförelsen att man gärna slickar av blodet om man gjort sig illa sig i fingret. Varför kan man inte tänka sig att göra detsamma med mensblod (hur man nu ska komma åt?), utan det betraktas som äckligt?

Som jag ser det: Mensblod ÄR äckligt. Jag kan visserligen bara uttala mig om mitt eget – men det har jag OMFATTANDE erfarenhet av. Och det kan jag säga att det INTE var som när man blöder från ett litet sår i fingret. Mitt mensblod var mörkt, innehöll diverse geléaktiga klumpar och luktade skunk.

Och jag tyckte det var äckligt på samma sätt som kiss och bajs, som också kommer från stjärten. (Alltså möjligen inlärd inställning?) Jag har aldrig sett någon film där man i förbigående visar kiss- och bajsfläckar på byxor och lakan. Om sånt visas är det för att det är viktigt för innehållet – exempelvis som tydligt tecken på sunkighet, eller vårdkris. Även när filmer visar knivsårsblod är ju såret viktigt för handlingen. Så om man vill visa mens får man väl göra en film som handlar om det. Fast jag undrar hur stor publik den filmen skulle locka? Och vad den skulle handla om. Själv har jag haft riklig mens i 22 år, men har inget intressant att berätta om det.

All kroppskontakt och alla opassande skämt sägs också vara fel. Jag förstår tanken, men känner samtidigt att det för mig skulle bli lite trist – särskilt utan skämten…

Som jag ser det handlar det om fingertoppskänsla (social kompetens?) På den tiden jag var inte bara vacker utan även ung… minns jag en (väldigt trevlig) arbetsplats där vi unga tjejer jämförde vad vi tyckte när olika manliga arbetskamrater ibland la armen om oss. Vi kunde precis peka ut med vem det kändes obehagligt och kladdigt, och med vem det kändes kompiskram. Den ene (trodde han) var en tjejtjusare, den andre var en varm och spontan person.

Detsamma gäller med skämt. Man får känna sig för. Det gäller inte bara sexistiska skämt. Jag stod en gång med en väninna i lunchkön och skojade på vårt opassande sätt. (Minns inte om vad, men vet att det KAN låta som om vi mobbar varann…) Då kom en manlig kollega. Eftersom vi båda uppfattade honom som humoristisk och jättetuff (på ett bra sätt!) drog vi in honom i vårt snack. Och märkte båda att han inte klarade det. Det räckte med att vi växlade en blick, så la vi om spår till något vi alla tre kunde trivas med.

Den överenskommelsen har jag nu med min man. Vi skämtar ocensurerat och säger ifrån om det blir för mycket. För annars riskerar man att kasta ut barnet med badvattnet, och det vore ju synd. På barnet.

Det här med ”hen” har jag svårt för rent språkligt, speciellt sen jag fått veta att objektformen också ska vara ”hen” (”henom” blir för likt ”honom”), d v s ”Jag såg hen idag” —- NEJ!

Jag förstår att det är smidigt att använda ”hen” i en text som gäller båda könen, för att slippa tjata om ”han/hon”. Men inte att man ska använda det om en identifierad person för att inte låtsas om vilket könet är. Eller att man vid ett barns födelse inte ska fråga efter kön. För att det inte är inte viktigt. (Återstår alltså längd, vikt och hår. Mer vet man ju inte om nyfödda.)

I den kontroversiella TV-serien ”Om Fittstim – min kamp” drar man det till sin spets. En kvinna vägrar att avslöja vilket kön hennes barn har.

Det jag undrar är: Hur fungerar det för barnet? För det är väl ändå barnet som är huvudperson i sitt liv? Försöker mamman hemlighålla även för barnet vilket kön det har? (Måste vara svårt.) Hur instruerar hon barnet att svara när någon frågar? ”Vet inte”? ”Det är hemligt”? Och hur uppfattar barnet det? Måste ju väcka frågor: Är det skamligt? Är jag annorlunda än alla andra?

Om könet ska förtigas tillmäts det ju större betydelse än det har. Det gäller enligt min erfarenhet allting: det man försöker dölja växer i lönndom och kan orsaka skav.

Som jag ser det är könet en del i det komplicerade bygge som utgör ens person. Det ska inte styra våra liv, för vi ska inte pressas in i trånga fack beroende på exempelvis vilket kön vi räknar oss till. Det blir ju extra viktigt när man som jag fått inse att allas kön inte är så entydigt som för oss CIS-heteron.

Men det är nåt man kan ha mycket skoj och skönt med 🙂

Som jag ser det. Men det är kanske bara jag…