Jag är en naturligen gladlynt person – dessutom väldigt glad för det. Men har alltid känt ett enormt motstånd mot optimistkonsultbudskapet: ”Om man ler först så BLIR man glad”… För mitt inre öga ser jag mig omgiven av stelt grinande masker med döda ögon. BRRR! 

Nästan så jag slutar vara gladlynt när jag tänker på det. Fast bara nästan. 😉 För nu verkar trenden vända.

Uppdatering: I december hittade jag hos en favoritbloggare: Ge upp. Läs det. 

Att få vara som man är i stress och smärta

I våras såg jag ett TV-inslag om hur vi funkar under stress. En undersökning visade att de stressutsatta som sa att de INTE kände sig stressade led mera av stressen i det långa loppet än de övriga.

Det påminner om något jag tidigare hört om kronisk smärta:

”Så länge jag kämpade mot smärtan bet den sig fast i min axel med vassa tänder. När jag lärde mig acceptera och hantera den kunde jag ha den i koppel som ett husdjur.”

Det handlade om ACT, Acceptance and commitment therapy. (”Acceptance”: acceptera den smärta man inte kan göra något åt , ”commitment”: lev i enlighet med vad man tycker är viktigt i livet.)

Det är ologiskt att tvinga sig att tänka positivt när man upplever något annat. Enligt ACT ska man i stället träna upp sin förmåga att känna vad man faktiskt känner. Problemet är inte i första hand smärtan utan de destruktiva metoder vi använder för att hålla obehaget borta. För att inte riskera att få ont undviker vi mycket, även sådant som kan vara viktigt för att vi ska få ett meningsfullt liv.

DNs insida skriver: Det onda tillåts inte ta över livet

Jag som är lyckligt förskonad från kronisk smärta associerar till att (även under mina lindriga förlossningar) krystvärkarna gjorde våldsamt ont så länge jag måste hålla emot (så att det inte gick för fort). När jag fick ”lyda” värken, ta i och trycka på var de mest ”bara” kraftkrävande. (Och jag kan knappt ens föreställa mig hur ont det måste göra om man inte orkar krysta längre. =( )

Att få vara som man är på jobbet

Under många år har chefer försökt ”skapa” en positiv företagsmiljö genom att beordra fram leenden och lekfullhet, ibland som del av en skriven manual(!) Den anställdes verkliga känslor har varit ointressanta, det gäller bara att spela med och låtsas att allt är frid och fröjd.

Författarna till boken ”Fördelarna med din mörka sida” har nu kommit fram till att det kan vara kontraproduktivt att trycka ned negativa känslor på en arbetsplats. Det kan leda till emotionell utmattning. Istället ska man uppmuntras till att ”använda hela känsloregistret på ett adekvat sätt”.

Kan det betyda att vi helt enkelt får vara som vi är? Fast tidningens rubrik är förstås klatschigare: ”Därför ska du släppa fram din mörka sida” (med bild på Darth Vader…)

Att vara som man är. Helt enkelt. (Fast svårt!)

Kan det vara det här som optimistkonsulterna egentligen famlar efter när man säger att vi ska le först så blir vi glada sen? Fast det liksom blir tvärtom? På samma sätt som det är svårt att prata om att var och en har ansvar för sitt liv utan att hamna i det destruktiva ”Ta dig i kragen”-snacket.

Det komplicerade ligger i att det (liksom för missbrukare) måste komma inifrån – och då är det inte mätbart/iakttagbart/påverkbart utifrån. Och blir knepigt att förenkla till bestseller-nivån… Fast t o m ”TV-bestsellern” dr Phil (som jag ju känner stor tveksamhet till..) säger: ”You cannot change what you don’t acknowledge. ”

På DNs Fråga Insidan hittar jag en bra liknelse:

… våra försök att kontrollera otillåtna känslor är som att försöka hålla en boll under vatten. Så länge du trycker ner den under vattnet stannar den under ytan. Men till sist blir du trött i armarna, och i samma ögonblick som du inte orkar längre far bollen rakt upp ur vattnet. En accepterande hållning är att i stället ”ta upp bollen och bära den med sig under armen.

Fast enkelt är det ju inte. Själv verkar jag använda hela livet till att komma fram till:

Det här är jag. Dessa är mina förutsättningar. Vad gör jag av mitt enda liv?

Sinnesrobönen
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.