Fortsätter att fundera över den ilska jag ideligen snubblar över, framför allt på nätet. Jag urskiljer främst två varianter: Jätteaggressiva näthataren och lömskt munsnörpande förfasaren. Som på ett sätt dessutom är varandras motpoler.

Munsnörpande förfasaren

Urtypen syns i exempelvis Dr Phil, där man visar upp märkliga människors märkliga beteenden. För att tittarna säkert ska inse hur förskräckligt det är visas närbilder på publiken, som pedagogiskt demonstrerar korrekt reaktion: ibland tårar, men oftast någon form av chockad ilska.

Men förfasaren återfinns också i Ribbings spalt, som jag skrivit om tidigare.

Exempel: Under rubriken Måltidsohyfs (fast länken heter ”måltidsslafs”…) upprörs Ribbing över programledares dåliga bordsskick när de provsmakar mat i TV. En kommentator ”äter fint även i enrum”(!) och förfasas bl a över dem som ”håller gaffeln i höger hand, vänd som en sked”.

Detta fascinerar mig: För mitt inre öga ser jag en människa som sitter och äter vid fint dukat bord – mol allena. Men ett glädjeämne har hon: ”Jag vänder i alla fall inte skeden åt fel håll!” Smaka på den! (No pun intended – almost…) Det ger mig en bild av den totala ensamheten. För jag tror inte många lever upp till den höga standarden. Själv gör jag det inte.

(Inom parentes: Jag har aldrig begripit hur – och varför! – man ska äta ärter utan att vända gaffeln så att de inte rullar av. Spetsar man dem en och en? Då vill det till att man är ensam så man kan koncentrera sig. Och hur kan man tycka att det är ”grisigare” att ha gaffeln åt ena hållet än åt det andra? )

Nåväl, över till den andra typen:

Jätteaggressiva näthataren

De här kämpar hårt för att provocera. Men verkar bli rasande och kränkta när de lyckas. Är inte det konstigt? Jag kollar för säkerhets skull vad ”provocera” betyder:

framkalla (våld, vrede och dylikt), reta (någon) till vålds- eller vredesutbrott; egga(någon) till brott, upplopp eller dylikt

Alltså: om man går in för att provocera är man väl definitionsmässigt ute efter att göra människor förbannade? Varför blir man då så förorättad när just detta inträffar?

På samma sätt: Om man piercar och klär sig ”uppseende-väckande”, hur kan man då bli förolämpad för att folk glor. Det beror ju på att man lyckats just ”väcka uppseende”!  Om man hade misslyckats – hade man blivit ännu kränktare då?

Exempel på blogginlägg med många kommentarer från hyllande fans:

Aggressiva feministen tipsar om hur man ”hanterar kvinnohatare på nätet”, nämligen genom att ge igen på exakt samma sätt, helst värre. Här befinner vi oss i motsatta ringhörnan mot Ribbing, kan jag säga. Men ilskna!

??
Jag brukar inte vara pryd på det sättet, men vill faktiskt inte upprepa något av tipsen, nöjer mig med att säga att tanken tydligen är att över/underträffa de ursprungliga kränkarna. Det gör de. Nån sorts tävling i fula ord, alltså…

Min undring: Jag begriper (utmärkt bra!) att man kan bli trött på att få skit kastat på sig på nätet. Jag förstår också att det kan lätta om man samlar några kompisar och spånar riktigt dräpande motrepliker, gärna ännu läbbigare än de ursprungliga. Vi har väl alla i efterhand tänkt ut ”vad jag skulle ha sagt” 😈

MEN: Jag trodde alla insåg att detta bara är en säkerhetsventil, för att lätta på trycket. Om man offentligen svarar kränkaren på samma sätt kan jag inte se annat än att man sänker sig till dennes nivå. Man matar trollet och håller därmed igång ett helt destruktivt ömsesidigt bajskastande.

Strategin sägs vara: ”…att se till att det blir jävligt obehagligt för dessa kräk ” Obehagligt? ”Kräket” får uppmärksamhet och bekräftelse på sina förutfattade meningar om (i det här fallet) radikala feminister – vem kan tro att han/hon tycker att det är ”obehagligt”? Inte jag i alla fall.

Framför allt görs detta ju på den offentliga scen Internet faktiskt är – och riskerar därmed att ”bevisa” även för andra att kräkets förutfattade meningar (tydligen) stämmer ganska väl…

Aggressiv ilska verkar stänga av huvet. Det är som om både bloggare och kommentatorer anstränger sig för att försätta sig i raseri, ungefär som vikingatidens fradgatuggande bärsärkar. (Men där var ju syftet tydligt, de var väl elitsoldater.)

Knäppa insändarskribenter har det ju alltid funnits, det jag nu funderar över är att så MÅNGA samlas kring detta – fans, följare och kommentatorer. Publicitet även i tidningar och media. Vilket ju måste innebära att många vill läsa om det. Varför?

Sen saboterar jag mitt lågmälda resonemang genom att bli skitarg när jag tänker på allt dumt jag läst. Fast jag har lärt mig att INTE agera när jag är som ilsknast, så jag sov på saken…

Det gör inte alla.