Antingen ute eller inne. Antingen noll stöd eller passiviserande bautaapparat. Måste det vara så?

Som tungan letar efter en ihålig tand trevar min tanke efter den gemensamma nämnaren för olika slag av åtgärder mot ”utanförskap”. Det som gör mig konfunderad är att det bara verkar finnas två alternativ. Mänskligheten indelad i VI (ev kompetenta hjälpare) och DOM (som vi ev hjälper).

Det stämmer inte med min bild av människor (inklusive mig själv).

Under kriget hjälpte Sverige inte judarna förrän i allra sista skedet. Det gäller även andra länder, men det var faktiskt svenskarna som tillsammans med schweizarna krävde J-stämpel i passen för att se till att man inte släppte in judar…

På regeringens hemsida kan man läsa (sid 106):
(Edit: Sidan verkar senare borttagen.)

Sverige gick så långt att man hotade med att införa viseringstvång för alla tyska medborgare om man inte kunde särskilja de icke-önskvärda. Även Schweiz uttryckte samma önskemål. Den 5 oktober 1938 beslöt de nazityska myndigheterna att samtliga tyska judars pass skulle stämplas med ett rödfärgat J.

Men de koncentrationslägerfångar som kom hit efter kriget fick jobb. Sina trauman fick de kämpa med själva (traumaterapi var nog ett okänt begrepp), men jobb fick de och välkomna var de, åtminstone de jag känner till. Min familj fick vänner bland dem som kommit med de vita bussarna, under några år hade jag en fosterbror vars mamma kommit hit på det sättet. En annan kvinna blev min moster. Hennes son skrev något jag tycker är tänkvärt om att utnyttja erfarenhet där den finns:

Jag skulle i framtiden vilja arbeta mer med hur vi barn till överlevande ifrån Förintelsen och vår erfarenhet skulle kunna överföras till flyktingar idag. De behöver inte tas hand om, de behöver bara mer instrument för att kunna hjälpa varandra såsom många inom den judiska kretsen stöttar varandra, då vi ju själva vet hur den egna grupper fungerar och var hjälpen och stödet bäst gör nytta.

Opåläst som jag är kan jag inte bedöma i vilken utsträckning DICK HARRISONs historiska bakgrundsfakta  stämmer, men jag gillar det konstruktiva resonemanget:

… om vi utgår från att invandring är långsiktigt positiv för landet blir det lättare att enas kring en bättre och aktivare integrationspolitik. Ty det är där det verkliga problemet ligger – inte i mottagandet av flyktingar som sådant, utan i vår bristande förmåga att inlemma dem i vårt samhälle och skänka dem en människovärdig tillvaro, så att de får möjlighet att bidra positivt till Sveriges framtid.

Som våra vänner från de vita bussarna.

Men hur? För det är ju lättare att säga tulipanaros än att göra en …

När jag läser om sådant som ligger mig närmast om hjärtat tycker jag mig se samma mönster i andra sammanhang.

En av de bloggar som ger mig allra mest funderar ur patientperspektiv: På vilka sätt är det egentligen ok att rehabilitera sig? För om rehabilitering är sånt som andra ska organisera och ge till passiva patienter

… ogiltigförklarar man ju patienters egna förmåga att hitta saker som är bra för dem, och missar kanske att ta tillvara på det som ligger närmast och kunde vara enklast att använda (och möjligen också mest kraftfullt). …

Den  här bloggen har varit en av de absolut viktigaste rehabiliterande åtgärderna jag har skapat till mig själv…[men]… jag skulle kunna bli fråntagen min ersättning för att jag på egen hand jobbar medvetet med att rehabilitera mig.

Och den bloggen är inte bara viktig för bloggerskan själv – och mig 😉 , jag ser att den även används i terapi, kurslitteratur och föredrag.

Kan det va nåt? Kan man kanske tänka på det sättet?

Utnyttja dem-som-varit-där för att motverka vi-dom-tänket. Då kan var och en bidra efter bästa förmåga. Vi hjälper varann att förstå – och bidra till lösningar.

Om vi får inblick i varandras liv kan vi relatera till våra egna erfarenheter. Det gör det lättare att förstå.

Jag har erfarenhet som anhörig och ser nu att inget verkar ha ändrats sen jag var i den situationen: Att hjälplöst försöka hjälpa, utan stöd eller information. Numera skulle jag – tackolov! – hittat anhöriggrupper på nätet. Men inom vården förblir anhöriga tydligen en (gratis)resurs – som inte används konstruktivt. SvD: Psyksjukas anhöriga riskerar egen sjukdom.

Egentligen är vi inte så förvånade över resultaten, men nu har det snart gått 20 år sedan psykiatrireformen infördes där patienter skulle flyttas ut från institutionerna till ett eget boende med öppenvårdsstöd. Men fortfarande finns problemen kvar att många anhöriga får ta på sig ett informellt vårdansvar som sliter hårt på dem. Att det inte blivit bättre på alla dessa år är nog det mest överraskande, säger Eleni Siouta.

Det gäller inte bara psykvården.

När min självkänsla vacklat har det varit trösterikt att tänka: ”Jag kan i alla fall försörja mig, dvs klara mig själv.” Det gör det lättare för mig att förstå hur självkänslan kan påverkas av arbetslöshet. Detsamma gäller passivisering: När jag en period pluggade hemma märkte att det blev ett stort företag att kila över gatan till Konsum och köpa mjölk. Sen behövde jag pengar, och tog ett halvtidsjobb (det var lätt på den tiden…) Och upptäckte att jag pluggade effektivare när jag jobbade på förmiddagarna än när jag hade hela dan på mig…

Mina erfarenheter är på intet sätt jämförbara, för jag drog vinstlott i livslotteriet och har aldrig varit utanför på det sättet. Men de kan bidra till min förståelse av andra.

För vi är ju alla i samma båt, inte alls uppdelade i behandlade och behandlande. Det tror vi bara. För att det verkar enklare så.