Uppdatering: Snubblar över en rolig läsafråga i Forskning & Framsteg: Går bokslukare oftare vilse?: ”Finns det något samband mellan att läsa väldigt mycket böcker och att ha dåligt lokalsinne? Jag börjar tro det när jag studerar min mamma och hennes läsande vänner.”  (Jag kände genast igen mig 😉

Svars(spekulationerna) börjar: …”vår orientering i omvärlden sker genom befintliga system i hjärnan, medan läsandet måste använda hjärnstrukturer som inte ursprungligen utvecklats för läsning, och som rekryteras under läsinlärning och fortsatt läsning.”

Kan det vara en förklaring?

Jag snöade in på hjärnan och dess funktioner när jag läste om Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin, som väldigt målande redogjorde för sin upptäckt av hjärnans inre GPS:

… hur hjärnan skapar en karta av rummet som omger oss, och gör det möjligt för oss att hitta vägen i en komplicerad omgivning…. Upptäckten… öppnar vägar för att förstå andra [högre] kognitiva processer, till exempel hur människan förmår att minnas, tänka och planera.”

Vad innebär det för mig, som inte verkar ha nåt lokalsinne?

Hittills har jag känt igen mig i min mamma, vars från början dåliga lokalsinne också blev allt sämre med åren. Nyligen kom jag dessutom på att det kan hänga ihop med att jag inte har 3D-seende (på grund av mina icke samordnade ögon). Då måste det väl bli svårare att fatta sambandet mellan karta och verklighet.

Men nu blir jag lite fundersam. Så här funkar jag:

Jag hittar mycket bra inom områden där jag varit förut (när jag väl kommit dit), men knyter inte ihop platserna till en sammanhängande ”karta”. Jag har ingen känsla för hur de ligger i förhållande till varann, utom möjligen om jag gått eller åkt buss mellan, och vägen inte varit för slingrande. T-banan är alltså väldigt bekväm, men lite handikappande för mig. Kommer jag ut via en annan uppgång än den jag tänkt mig blir jag förvirrad. En gång trodde jag på allvar att man flyttat Åhléns(!)… tills det snurrade till i huvudet (faktiskt!) och bilden vände sig rätt.

Jag skulle naturligtvis kunna anstränga mig och medvetet träna på att rita kartor i mitt huvud. Men jag skulle aldrig bli lika bra som de som kan det spontant. Och vi ägnar oss ju automatiskt mindre åt sånt vi är dåliga på, för det är inte lika kul.

Jag har träffat människor med en känsla för väderstreck. Det har inte jag. Höger och vänster håller jag reda på genom att (snabbt! men ändå) tänka efter vilken hand jag har/skulle ha klockan på.

När jag ensam ska ta mig till en okänd plats kollar jag noggrant kartan. Förr tog jag med en utskrift, men nu är räddaren i nöden min (yttre) GPS, den i mobilen. Allra mest gillar jag hur snabbt jag upptäcker när jag drar iväg åt fel håll (för det gör jag…). Förr hann jag ganska långt innan jag märkte det. Min mamma gick ALLTID åt fel håll. När jag tyckte att det då borde vara enkelt att bara gå tvärtom svarade hon olyckligt: ”Men jag är ju så SÄKER!”

Vi har det inte lätt, vi lokalsinnessvaga…

Detsamma gäller mina minnen: De ligger utspridda utan inbördes sammanhang. Jag brukar skoja om att jag alltid måste vara gift, för att kunna snabbkolla med min man: ”Har jag varit där?” För om jag får några ledtrådar kan jag minnas bättre än de flesta andra: intryck, repliker, stämningar etc etc. Men fakta (tid, plats, turistinformation etc) sorterar min hjärna bort direkt. Min son frågade en gång torrt: ”Är inte det lite begränsande för minnet?” Svar: ”Ja”…

Men onyttigt vetande är jag bra på: gamla fåniga visor, larviga vitsar, gamla ramsor. Numera kan jag kolla på nätet. Spridda strofer gick ju förr inte att leta efter, annat än i andras minnen, men igår kollade jag exempelvis varifrån jag fått ”hick, prutt, chachacha” och ”allemannatjafs” (fast riktigt så hette det inte).

Så hur står det egentligen till med mina ”högre kognitiva processer”? Nu ser jag ju flera skäl till att bli lite tveksam…

Men jag har ju lärt mig hur jag klarar mig hyfsat – om än förvirrat – genom tillvaron. Så det ska nog gå bra, sa optimisten. 🙂

Uppdatering 2: Fick just tips om att detta kallas ”Vilsesyndrom, lokalsinneshandikapp, dysdirexi” och verkar innebära även att ha svårt för det här med höger och vänster. 😉