Efter kontaktannonserna fortsätter jag helt följdriktigt att ta del av hjärtespalter och äktenskapsskildringar. Det känns fortfarande som v ä l d i g t  länge sen.

En mamma är förtvivlad över sin dotter, änka sen sju år och tvåbarnsmamma. För ett par år sen träffade hon en gift man, som hon nu har ett förhållande med.

Citat: “Själv har jag vid flera tillfällen talat med flera av våra präster och barnavårdsmän, ja, jag har till och med skrivit och kontaktat biskopen i vårt stift. Han tyckte det var ruskigt och han skulle själv sätta sig i förbindelse med kyrkoherden, men utan resultat. De påstår alla att de står maktslösa. Att sådant verkligen får förekomma i vårt rekorderliga land. Mest tänker vi på barnen i båda familjerna.”

Mamman vill nu att frågespaltsredaktören ska kontakta dottern och prata förstånd med henne. I svaret förutses visserligen en dyster framtid för dottern, men mamman rekommenderas ändå sympatiskt nog att  inte “bryta staven över” dottern, utan försöka finnas kvar för att trösta henne när förälskelsen går över. (Vilket man utgår ifrån, för sådär kan man ju inte göra.) Slutkläm: “Hederlighet och rättfärdighet bör gå i par med barmhärtighet och förlåtelse.”

Visst känns det som ett århundrade? Och då menar jag inte 1900-talet…

En kvinna har varit gift i 18 år, och maken bryr sig inte om henne. Hon har aldrig fått en kram eller kyss på alla dessa år och skulle nu vilja skiljas. Men den snart vuxne sonen vill inte det.

“Den erfarna” svarar: “Nog är det underligt med ett äktenskap där samlivet alldeles kommit bort. Men det finns nog många sådana i vårt land. Det kan bero på trötthet, och det kan också bero på att er make tillfredsställer sig själv. Då har han inget behov av er eller andra kvinnor. Ni måste antagligen i så fall resignera och börja glädja er åt annat i livet. Gå kurser, etc”…

Tänk att få det svaret när man tar mod till sig och anförtrott någon sitt elände, under signaturen “Trött och ledsen”. Hon kanske är 40 år, men det är bara att uthärda.

Det verkar vara många som går in för att stoiskt uthärda.

Till “Mitt äktenskap” kan läsarna skicka in sina egna berättelser. Många bidrar. Där borde det ju finnas även ljusa historier, tänker jag. Men när jag läser blir jag sorgsen.

En av de få männen berättar att han av ekonomiska skäl tvingats arbeta så hårt att han inte haft mycken tid att ägna åt familjen. Med åren har makan blivit alltmer kritiserande. Vilket retar honom “alldenstund jag absolut icke kan stämplas för att ha begått några som helst brott mot äktenskapets lagar och förordningar. Vilken annan som helst skulle under liknande förhållanden sökt avkoppling och nöjen utanför hemmet, både genom otrohet och dryckenskap.”

Denne oerhört bittre man har nu på grund av sin kristliga syn inför tanken på skilsmässa beslutat: “Hellre ett iskallt och kärlekslöst hem här på jorden under ev(!) återstående levnadsår, än ett liknande för evigheten. Därför har jag transporterat över min kärlek till den aldrig svikande vännen, min Herre och Gud”.

Det isar utefter ryggraden när jag föreställer mig dessa två arma människor sammanbitet uthärda “ev återstående levnadsår” i sitt fullständigt kärlekslösa hem. “VARFÖR?” vill jag skrika. Inte blir det bättre av att åtminstone den ene är fullständigt felfri, och den andra ekonomiskt beroende, och alltså inte ens kan fatta något beslut.

Jag orkar knappt tänka på barnen. Skribenten tror inte att de vuxna barnen har några bittra minnen från barndomshemmet, eftersom de “för det mesta hållits utanför misshälligheterna i hemmet”… ?. Okeej?

Rubriken “Spriten besegrades” låter ju mera hoppfull. Men “Anti-sprit-fru” berättar att när alla pengar utom de till mat under ett antal år gått till sprit, lotter och cigarretter fick frun en idé: Hon började handla mat och förnödenheter på kredit. (Det kunde man på den tiden, minns jag. I speceriaffären i vårt kvarter fanns en stor bok, där man “skrev upp” och betalade när lönen kom.)

Till slut blev det ohållbart, pengarna räckte ju inte till både sprit och förnödenheter. Bråk och skrik, maken hotade med att förbjuda affären att ge hustrun kredit. Men sa sen till grannen(!) att det var hemskt att ha slösat bort så mycket pengar.

Hur han sen plötsligt kunde sluta dricka framgår inte riktigt, men det sägs han ha gjort. Nu har de i alla fall fått råd med sommarstuga, och “alla spritproblem är ur världen”. Är det bara jag som inte tycker att denna  “Happy end” verkar riktigt trovärdig?

Ingen gång verkar man försökt ha ett konstruktivt samtal, utan det är kvinnans list som slutligen verkar ha övergått mannens förstånd. Manipulation kan det också kallas.

Det måste ju ha funnits lyckligare äktenskap också. Kanske just “martyrerna” kände mest lust att skriva även till en icke-problemspalt? Funderar jag. Eller så valde redaktionen  ut bidragen enligt devisen “goda nyheter är inga nyheter”. (Ungefär som nu, alltså…)

Men när jag läser de lättsamma kåserierna från samma tid får jag samma intryck av total kontaktlöshet. Den glada unga hemmafrun smiter ibland småbusigt från fredagens storstädning och slarvar liiite med fönsterputsningen. När maken börjar intressera sig för en annan, mera intellektuell kvinna  går hon till biblioteket och lär sig några texter utantill. Men framför allt köper hon svarta, genomskinliga underkläder. Och så är den krisen avvärjd.

En hemmafru på semester får rådet av en äldre klok man att hon borde bilda sig och skaffa sig intressen utanför hem och hushåll. Inte för att få ett mera meningsfullt liv eller bli ekonomiskt oberoende, utan för att mannen annars kunde tröttna på henne…

Jag drabbas av denna totala ensamhet i tvåsamheten. Var finns glädjen? Vänskapen? Ömheten?  Intimiteten? Lusten? Jag letar vidare.

“Varje dag en gåva” är den hoppfulla titeln på ett bidrag. Det visar sig handla om en make, som under äktenskapets första år både visat prov på hetsigt temperament och festat bort avlöningen. Men sen blev han sjuk, fick hjärnblödning och blodproppar i flera omgångar. Nu är han delvis förlamad och helt beroende av hustruns hjälp. Och under de prövosamma åren “har de kommit varann närmare och grälar inte längre”. Det är då varje dag blivit en gåva.

Jag vet inte vad det är för fel på mig, men mina associationer går på något sätt till en  skräckfilm. (Kan det vara ”Vad hände med Baby Jane?”)

Den enda som skriver att hon lever i ett lyckligt äktenskap är en kvinna som blev kroniskt sjuk efter en havandeskapsförgiftning i början av sitt äktenskap. Maken och den tioåriga dottern hjälper till, och “Vi gläds åt varje dag som vi får tillsammans och är inte avundsjuka på människor, som har det bättre ställt. Egen bil, villa och TV är inte för oss.”

Den jag trots allt oroar mig över är tioåringen, som säger att hon tycker att hon har det bättre än alla sina lekkamrater, trots hon har “en sjuk mor och en arbetstyngd far att passa upp”.

Cynisk som jag är har jag svårt att tro på Pollyanna…  Men hoppas innerligt att jag har fel.

Jag fortsätter att fundera kring hur det gick det sen, för alla dessa kämpande människor. Och deras barn…

Tröstar mig sen med att det i alla fall HAR blivit bättre. Fast bra lär det aldrig bli. (Favorit i repris):