I det fantastiska vårvädret gjorde jag en paus i 60-talsforskningen – och dök ända ner i djupaste medeltidsmörker. Fast samtidigt upp i vårljuset: Vi gjorde en utflykt till Bohus fästning.

Vi har varit där förut, då i sämre väder. Så dåligt faktiskt, att det bara var vi och guiden – egen guide kan jag rekommendera! Jag är så praktiskt konstruerad att jag kan lyssna intresserat på guider (åtminstone om de är bra), och sen omedelbart glömma alla tyngande fakta, och bara minnas sinnesstämningar och spridda människoöden.

På så sätt kan jag vara lika vetgirig vid nästa guidning. 🙂

Fast den här gången sa min man att det var delvis ny information för honom också. Så jag snodde några bilder av honom och skrev ner en del av vad guiden berättade. Jag behöver inte dubbelkolla fakta, för jag är ingen journalist – och tycker det är synd att förstöra en bra historia. 🙂

Det berättas att när fästningen skulle anläggas, anno 1308, sa en gammal gubbe att en hund borde dra  fram den första stenen. Detta för att fästningen aldrig skulle bli intagen. Man måtte ha lyssnat på gubben, för trots 14 försök har ingen belägring lyckats.

Men åtminstone en gång var det nära.

Den Bohusiska smällen ägde rum 1563. Då var det norrmän och danskar som höll fästningen, men svenskarna hade lyckats ta sig in i Röde torn. Den danske befälhavaren lovade att den soldat som kunde köra ut svenskarna ur tornet som belöning skulle få en gård. Papper skrevs under direkt på plats.

På natten rullade soldaten ner en fullpackad krutkärra till krutförrådet, som fanns i tornets källare, direkt under de ovetande svenskarna. Han tände på en kort stubin – och hela tornet sprängdes i luften, taket flög lång väg. Man tror att cirka 250 svenska soldater fanns i tornet. En krönikör skrev senare: ”Svenskarna blev som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen och icke en kom därifrån med livet”.

Inte heller soldaten som sprängde överlevde smällen, men  gården Röset på Hisingen har ägts av hans ättlingar ända sen dess. Den danske kungen blev så glad över nyheten om Bohus räddning, att han lät föreviga händelsen på sin gravvård. Därför finns en marmorrelief som avbildar Bohusiska smällen, på sarkofagen i Roskilde domkyrka.

Det tog 13 år att gräva ut den 22 m djupa brunnen (se ovan). Det vill säga man kunde inte gräva, fästningen stod ju inte på jord utan det var berg hela vägen ner till grundvattnet. En fördel när det gällde borgens säkerhet, men knepigt när man skulle gräva brunn. Man använde den uråldriga malmbrytningstekniken “tillmakning”: att hetta upp berget med eld så att det blir sprött och sen kyla ner det. Ibland smorde man in med svinfett, så att det blev ännu varmare. Därefter kunde berget brytas med spett och andra verktyg.

Man kan ju försöka föreställa sig arbetsförhållandena nere i det trånga hålet. Man arbetade varje dag, hela dagarna, i antingen helvetes hetta eller iskyla. En dag om året var man ledig, vid juletid. Många av fångarna i brunnen var dessutom livstidsfångar, i tunga järnbojor.

Innan man hade brunn hämtade man vatten i en öppen damm, som den belägrande fienden vid åtminstone ett tillfälle bombarderat med bl a – bajs… För att sprida epidemier. Vid såna tillfällen är det bra med en djup brunn. Med lock.

Vid kanten av dammen tillbringade hädaren Thomas Leopold sina 25 sista år i fångenskap. Åtminstone de åren bodde han bekvämare än andra fångar. Ja, “bekvämt” är ju ett relativt begrepp…

Thomas Leopold satt 43 år i fängelse, därav 32 på Bohus. Resten av tiden var han på mentalsjukhus och Kalmar fästning. Men de sista 25 åren satt han isolerad i den lilla kammaren ovan, som faktiskt hade både fönster och eldstad. Och han blev ju faktiskt hela 77 år gammalt. Det var inte vanligt bland fria män heller på den tiden.

Hans brott var att han under sina präststudier blivit anhängare till pietismen, en  reformrörelse inom den lutherska kyrkan som man kan läsa mera om här.

Han var isolerad från både fångar och vakter för att inte kunna sprida sitt hädiska budskap. Han var nämligen oomkullrunkelig. (Visst kom jag på ett bra medeltidsaktigt ord! 🙂 Två gånger om året kom en präst och försökte omvända fången, medan de tillsammans promenerade runt dammen utanför cellfönstret. Det var lönlöst. Han vägrade in i det sista, och begravdes i stillhet i en avsides belägen, omärkt grav på kyrkogården.

Vi gick också runt den dammen. Nu kväkte de vårpilska grodorna i vasskanten. Tyvärr syns de inte på bilden, för så fort vi såg dem plumsade de ner i vattnet och gömde sig, bara ögonen stack upp och iakttog oss vaksamt.