Fixar med annat och har teven på i bakgrunden. Den visar en repris av “Vårt bröllop”, som presenteras som “Bröllopspar berättar om hur de träffades, om förberedelserna inför festen och om själva bröllopshögtiden.” (Fast: “bröllopspar”? Förr hette det “brudpar”? )

Jag tycker det brukar vara lite trevligt att titta på. Till skillnad från programmet man just gjort reklam för med orden “Är du modig nog att gifta dig med nån du inte känner?” “Modig”… är inte ordet jag skulle använda för det. Lättsam som jag annars är – relationer tar jag på allvar. Och då menar jag inte bara i äktenskapsform. Speciellt irriterad blir jag över att en präst är med i programmet. Tydligen ställer jag högre krav på en sån, ateist som jag är. (Intressant!)

Snart skulle jag stöta på en annan präst…

I “Vårt bröllop” får jag höra “vanliga” människors oändligt varierande livsberättelse, hur de träffades, hur livet varit sen dess och hur de nu förbereder och tänker inför bröllopet. Sånt man kan känna igen – och sånt man inte kan känna igen. De stora bröllop de flesta ungdomar verkar ha nuförtiden har ju också visst underhållningsvärde för mig – kul att titta på, men inget för mig.

Kanske just därför känns det lite rörande att se bruden i sitt böljande chiffongmoln ta ett redigt grepp om dekolletaget och energiskt dra upp det. Eller de ovant uppsnofsade gästerna kliva in i kyrkan i elegant utstyrsel men med samma vaggande gångstil som en nyss avkliven lastbilschaufför. (Försökte skriva att deltagarna var “uppstrisslade”, men det ordet verkar inte finnas – har jag uppfunnit det?)

Lite synd tycker jag det är att den unga bruden verkar så utseendefixerad. Vad som är orsak och verkan vet jag inte, för hon jobbar med konstgjorda naglar och ögonfransförlängningar. Det känns ändå lite trist att hon, medan hon sminkas för sin stora dag, med stenansikte rabblar upp alla sina “skönhetsfel”: bl a (omärkbar) dubbelhaka och “ansiktsfett” – som varken jag eller hennes assisterande kompis vet vad det är.

Men jag tänker: Det går förhoppningsvis över med stigande ålder och mognad. Annars ligger man risigt till när tyngdkraften börjar märkas på kroppen och ansiktet tydligt visar att man haft många känslor i sitt liv… 😉

Prästen, en äldre man med sympatiskt sätt, håller under vigseln ett personligt tal till brudparet. Jag lyssnar inte så noga förrän han berättar att brudgummen i sitt förberedande samtal till prästen bland annat nämnt att bruden ju också har ett så vackert utseende. Och tillagt: “Men det ska vi inte ta med här.” (Klok ung kille, tycker jag).

Men prästen tycker annorlunda och fortsätter sitt tal: “Jo, det ska vi. Det är viktigt för oss män att vår livspartner har ett attraktivt utseende. Och inte bara nu, utan även under kommande år.” Jag hajar till: “Nu hade han lite otur när han tänkte, men han rättar väl till det. Det kan ju inte bli värre”. Men det kan det. Han vänder sig sen direkt till bruden och ser henne in i ögonen: “Så se nu till att du förblir lika attraktiv tiotals år framöver!”

Den utseendefixerade bruden småler försiktigt när hon får sin självbild bekräftad – så mycket det går med tanke på allt sminket.

Och det kommer en stor sorgsenhet över mig.

Och ilska: Vad är detta?

Innebär det att det är OK att byta upp sig, för “oss män”, om den s k livskamraten inte längre håller måttet, det kanske räcker med morronutseendet före sminkning o tandborstning. Och tänk om hon skulle få diarré med kräkningar och pruttanfall – så oattraktivt! För att inte tala allvar: Sjukdomar och kriser som under årens lopp kan förändra både ut- och insidan. Då man behöver en livskamrat.

“Livskamrat” – my foot!

Jag har alltid tänkt att jag inte lever i samma verklighet som dem som hävdar att kvinnan bör vara tjock och hårig, eftersom varje försök till försköning innebär att man viker sig för patriarkatet och försöker bli knullbar.

Men nu vete fan… Och präst är han också! Fräste ateisten.

👿