Jag skrattar ofta. Det har hänt att ett barnbarn strängt påpekat: “Det där är INTE roligt!” Och jag har fått inse att jag skrattat lite “i hastigt mod” den gången – och backa.

Men bara tillfälligtvis.

För jag tror mycket på skrattets makt. Att det finns en orsak till att människan är det enda djur som skrattar. När djur visar tänderna är det för att visa att de är farliga. När vi människor skrattar tillsammans – med blottade tänder! – sänker vi garden, visar alltså att det INTE är farligt.

Så jag skrattar inte bara för att jag faktiskt har turen att vara gladlynt av naturen (för så är det!), utan också för att jag märker att jag mår bra av det. Både av själva skrattet (även kallat “inre massage”) och av att kunna se det dråpliga i tillvaron.

Allt under förutsättning att vi skrattar MED varann och att skrattet är äkta – låtsasskratt gör mig bara nervös. 😕

Det lilla barnets första leende går ju rakt in i hjärtat. Att se det roliga i något och skratta åt det tillsammans skapar en alldeles speciell, varm gemenskap i alla åldrar.

En gång satt jag på en uteservering tillsammans med min mycket deprimerade mamma. Plötsligt upptäckte vi samtidigt en gråsparv som var så oerhört lik dåtida kändisen Carl-Axel Broström. Vi skrattade så tårarna rann – och fick en kort, välbehövlig andhämtningspaus från det svåra och jobbiga.

Jag blev påmind om det här när jag såg första avsnittet av “Mina två liv”, där människor berättar om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Programledaren är en av dem.  Det blev ett mänskligt möte där tittarna också fick vara med. Speciellt när de skrattade tillsammans: ”Det är inte  farligt”. Jag gick därifrån med en större förståelse: ”En del har detta att kämpa med. Själv har jag annat.”

Det finns många sorters skratt.

Den som kunde slänga käft i Berlin tog sig snabbt förbi köer… som utlänning blev jag kvar sist, fast jag var hyfsad på tyska (om än inte på “Berlinerisch”). Men att skämta kräver något helt annat. Jag märkte själv att på tyska var jag en mycket seriösare person än på svenska. Småningom lärde jag mig att FÖRSTÅ skämt, men konsten att skämta är nog det sista man behärskar på ett främmande språk.

Därför imponeras jag av hur snabbt barn lär sig att förstå till och med ironi, om man är tydlig. Det måste vara viktigt för överlevnaden, anknytningen.

Jonas Gardell tycker jag allra mest om när han är allvarlig. (Som i “Jenny”, “De halvt dolda”, “Torka aldrig tårar”). Men jag gillar också exempelvis hans svar på frågan om man får dra bögskämt:

”När har det INTE dragits bögskämt? Herregud, hela jag är ju ett bögskämt!”

Det perfekta avväpnandet av omgivningen. Han skriver också: “Ondskan har alltid hatat humorn, för humorn visar hur löjlig och futtig ondskan är.”

Humorn är ett vapen att ta på allvar. Jag läser i en artikel om hur barn ärver sina föräldrars trauman: 

“Woody Allen har förstått att humor kan vara ett fullgott sätt att handskas med nazismens väsen. I filmen ”Hannah och hennes systrar” försöker mamman få pappan att förklara för sonen varför det finns nazister. Pappans svar lyder: ”Hur i helvete ska jag veta det? Jag vet inte ens hur konservöppnaren fungerar.”

Den allvarlige Gardell skriver och pratar klokt och ömsint, men agerar ibland så att jag påminns om när Hasse och Tage vyssar den otäcka hunden Totte till sömns. Precis  när han änteligen verkar somna väcker de honom helt självdestruktivt: RIPAPPILO!

Eller, som Gardell själv säger:

”Jag är en djupt inkonsekvent människa, inkännande och fin för att sekunden senare vräka ur mig något förfärligt plumpt. Jag vet att jag borde be om ursäkt, men problemet är att jag inte ångrar mig det minsta. ”

Fast han säger också att han brukar reda ut det direkt efteråt.

Så det är inte farligt. 🙂