Leif G W Persson hänvisar ofta till vad som är statistiskt troligast vid brottsutredningar. Det här med sannolikhet funderar jag ofta kring. Och vem är egentligen trovärdig? För att inte tala om den STORA frågan: “Vad är sanning?” 

Återkommer till Tage Danielssons odödliga monolog om sannolikhet, med slutkläm att: ”… det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”

Den sannolika osanningen

FRÅGA: Verkar detta sannolikt? Skulle ni köpa det som filmmanus?

TK, 20 år, bor ihop med  sin flickvän AN och deras gemensamme lille son. En morgon vaknar han av sambons skrik. Han rusar ut ur sovrummet och hittar henne på köksgolvet, kraftigt blödande, döende. Ovanför henne står en fullständigt främmande man i rödrutig skjorta med en stor blodig kniv i handen.

Han tittar mannen rakt in i ögonen, vänder och springer chockad ner till sin pappa, som bor i samma hus och tagit hand om parets bebis över natten. De ringer polisen. Genom fönstret ser han mannen gå därifrån.

SVAR: Nä, det verkar väl inte särskilt sannolikt.

Den okände gärningsmannen är den äldsta av alla bluffar. Här ska han dessutom ha kommit in i den låsta lägenheten tidigt på morgonen och knivhuggit sambon utan att TK märkt något, trots att han fanns i samma lägenhet, där det dessutom fanns en hund.

Jag förstår mycket väl att polisen inte trodde honom. Jag förstår också om han till slut inte ens själv trodde på sin historia…

Om det inte kommit ett nytt mord sju månader efter det första hade nog fallet aldrig blivit uppklarat.

Men detta var den enda historien TK hade att berätta för polisen. Det var nämligen sanningen.

Polisens förhörsledare tror honom inte, de pressar honom, tvingar honom att titta på bilderna av flickvännens blodiga kropp. Inte ens när provsvaren visar att blodfläckarna i lägenheten kom från en annan man ändrar polisen sin uppfattning. TK:

Det var långa förhör… De berättade för mig hur jag hade gått till väga och varför jag hade gjort det. Jag fick höra det gång på gång. Till slut trodde jag att jag hade blivit tokig, att det kanske var jag som hade gjort det.

Den lille sonen placeras i familjehem och själv sitter sitter TK  i häktet med fulla restriktioner,  ensam med sin chock och sorg. Hans namn finns inte med i dödsannonsen och han får  inte gå på sin sambos begravning.

Det gör däremot hennes mördare. TK är övertygad om att han skulle ha känt igen  honom om han fått gå dit.

Först efter två månader i häktet släpps TK– och då bara i brist på bevis. Misstankarna kvarstår. Han är dömd av samhället, och vet att bara de närmaste tror på hans oskuld. Han vet dessutom att mördaren finns därute och kanske vill döda honom och sonen också.  Om utredningen läggs ner riskerar han att förbli “killen som mördade sin sambo och kom undan med det”.

Även sedan han friats återstår en lång process för  att få tillbaka sonen. I början träffas de en gång i veckan, under fosterföräldrarnas uppsikt, småningom provbor de ihop. Senare kommer personal hem för att kolla hur han tar hand om sonen.

Visst låter det som en mardröm? Vad hände egentligen?

Den osannolika sanningen om kannibalen från Gävle

Fem år av sin uppväxt tillbringade TKs sambo AN och hennes bror i ett familjehem, där AN trivdes mycket bra. I fosterfamiljen fanns en adoptivson (LP), som hon betraktade som sin bror.

Denne fosterbror är ANs mördare och beskriver sig som en blodtörstig vampyr och kannibal. Egentligen ville han döda barn, men lyckas inte få tag på några. Då åker han hem till sin fostersyster AN, som blir förvånad över besöket men gärna släpper in honom.

Han attackerar henne nästan omedelbart, dödar henne med ett fyrtiotal knivhugg. Sen dricker  han av hennes blod och äter av hennes kropp – “för att hennes själ skulle bli min.”

Helt nerblodad tar han sen bussen hem – utan att bli upptäckt.

Mord 2: När polisen kontaktar fosterfamiljen för att prata om Anna återvänder blodtörsten. LP åker runt och  letar efter någon att mörda, helst barn. Försedd med en ny kniv åker han slutligen hem till sin andra fostersyster, CL. Hon står och diskar och blir förvånad att han kommer på besök. Direkt efter att de hälsat börjar han hugga henne med kniven. Hon säger: ”Jag är din syster, jag älskar dig” och han svarar “Jag älskar dig också.” Sen hugger han ihjäl henne med 64 knivhugg och dricker hennes blod.

Han tänker ofta på offren, som han betraktade som sina systrar. Men de var lätta offer.

“Är man vampyr så är man, det är inget att göra åt.”

Sannolikt? Knappast.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser om Lundfallet, där den välanpassade familjefadern plötsligt slår ihjäl sin lilla familj. Utan någon som helst förvarning.

Hur sannolikt är det?

Å andra sidan finns exempelvis Quicks erkännanden – borde man inte ha insett det osannolika i hans erkännanden om bl a kannibalistiska böjelser? Eller?

Skulle någon ha trott en granne som misstänkt att Fritzl hade sin dotter inspärrad på 19 kvm i en fönsterlös källare och bildade familj med henne? Ett barn dog, tre tog Fritzl upp ur källaren, tre växte upp där nere. Ingen märkte något – under 24 år. Inte ens fru Fritzl, som tog hand om de tre barn som fått komma upp.

För att inte tala om Lambertz’ laborerande med sannolikheter: Sannolikheten för att Quick är skyldig är inte mindre än 183% (!) har han kommit fram till… (Och då är Quick ändå friad.) Inte ens matematikprofessorn hänger med.

Så hur i all världen ska någon någonsin kunna bedöma vad som sant? Eller ens sannolikt?

Nån som vet? Inte jag! Fast man kan ju börja med att tona ner tvärsäkerheten.