Efter semestern, vid pensioneringen, när barnen flyttat hemifrån – alltså när vi äntligen får mera tid tillsammans och ska göra det där vi alltid längtat efter – då krisar det.

Måste det vara så?

Även här drabbade vi samman under semestern (och då är vi ändå lediga hela året. 😉 ) Men när vi nu reste runt, framför när vi skulle försök HITTA runt, krockade våra konflikthanteringssystem. För det är vårt problem. När vi blir stressade – POFF! så dyker våra alter egon upp: Hagelskuren  och sköldpaddan.

Vi har det väldigt bra ihop. Kanske är det just därför vi är så dåliga (otränade?) på att förhandla och kompromissa när det behövs… Att vi har det bra innebär INTE något ”sockersött”. Det är mera en spännande upptäcksresa. För vi är ju både lika och olika.

Till skillnad från mig är min man lugn och går gärna undan vid konflikt, medan jag- helst omedelbart! – behöver “tala ut”. (Ibland blir jag faktiskt lite less på mig själv, men det är så jag funkar, så jag får leva med det.)

Vi är lika i vår inställning till liv och relation, vårt behov av närhet, har samma knäppa humor. Framför allt har vi samma passion för samtal.  Av alla slag.

Med min före detta man var det nog färre irritationsmoment i vardagen (efter att jag dragit ner honom till min städnivå… 😉 ) Med den vanliga brasklappen (“som jag minns det!”) hade vi aldrig några stora konflikter, det var mer så att vi långsamt tappade bort varann, ända fram till den sorgsna skilsmässan.

Det vill jag aldrig mera vara med om. Det är oerhört svårt (omöjligt?) att hitta tillbaks till en närhet som man förlorat. Jag vet, för vi försökte verkligen.

Därför tänker jag behålla den härliga närhet jag nu lever i.

När man väl fått det som först gjorde en betuttad är det ironiska att JUST DET kan reta gallfeber på en – den charmiga slarvigheten, temperamentet hos någon som man valt som ersättare för träbocken i det tidigare förhållandet, etc. GRRR! 😬

Även om man fortsätter att uppskatta det man först tände på är det alltför lätt att börja ta det för givet, ungefär som att det är självklart att man är frisk – när man är det. Och istället börja märka och irriteras av det man INTE blev betuttad i. I värsta fall kan man få för sig att man kan ändra på någon annan än sig själv…

Slötittar på delar av ett relationsprogram på TV. Såna dyker ju ofta upp just efter semestrarna. 😉  Bland annat pratar man om “ Kärlekens språk”, som tydligen finns i fem varianter:

Ord som bekräftar, Tid tillsammans, Gåvor, Tjänster, Fysisk beröring.

Vår variant verkar inte finnas med: Vi skiter i presenter och tjänster. Tid tillsammans är självklart, inget vi behöver påminnas om, detsamma gäller närhet. Men det som är centralt för oss är det slingrande samtalet om högt och lågt, skoj och allvar, skitsnack och funderingar.

Är det bara vi som är såna? Vilken tur i så fall att vi hittade varann… 🙂

I programmet tar man också upp det jag redan skrev om och tycker är viktigt:

Att bevara vad som fick en kär från början. Berätta det för varann – som lördagsgodis. Det är roligt att minnas. Och dessutom nyttigt, både för välbefinnandet och relationen: Ju oftare man pratar om det och tänker på det, desto mer levande blir minnet, och därmed känslan. Det är ju så hjärnan funkar.

Det visste redan “Ungmön på Kärringön”: “…varje söndag vid kaffetår’n vill hon gärna tala om just den vår’n – då det var kärlek, då det var dans och då hon var med, ja jag tror väl det…”

Och hur gick det med vår “semester”konflikt?

När vi hade vilat upp oss efter resan tog vi ett riktigt samtal – med den magiska speglingen (som jag skrivit om förut). Och vi kom längre än nånsin tidigare. Vi ser båda samma problem (fast från olika håll, förstås)  😉 och jobbar tillsammans på sätt att bryta – INNAN jag klättrar på väggarna och maken ligger i koma – inget av det särskilt välfungerande sätt att kommunicera…

Ändå hamnar vi där när reptilhjärnan
slår till – BLIXTSNABBT! – med alla sina ryggsäckar… Frustrerande.

Men inte farligt.

För vi vet att vi finns kvar för varann. Även när det skiter sig – och därefter. Eftersom det vi har är så värdefullt för oss.

Hittade ett citat av Bodil Malmsten:

Min finaste mening:
Kärlek är att jag vill
att du finns