Läser en krönika som börjar:
– “Hur kan du som är så söt vara singel?” Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Från bekanta, kollegor, släkt.
Och det förstår jag ju verkligen att man reagerar mot. Någon tror sig veta bättre än jag hur jag bör leva mitt liv. VAF…?! 👿
Tyvärr avslutas krönikan ”i den andra ringhörnan”:
“Hur kan man välja en parrelation framför att vara singel? … Allt det som ett förhållande ger går ju att nå genom singelskapet; trygghet, sex, sällskap och kärlek. Men genom andra personer och relationer som är mer eller mindre kravlösa.”
Och DÄR! tappade man mig. I det kravlösa.
För just mig, just nu, är det självklart att leva som sambo. Det innebär INTE att jag påstår att det är “rätt sätt”. Jag säger inte ens att det är rätt sätt för mig – det kan säkert skifta över tid och beroende på erfarenheter. Framför allt är förutsättningen förstås att jag hittar den som jag klickar med, och att den personen vill detsamma.
För annars trivs jag utmärkt bra ensam. Också. (Vilket jag inom parentes tror är en förutsättning för ett bra samboende.)
Men ”kravlöst” vill jag inte leva.
När min nuvarande man och jag hittat varann blev vi tvärkära, träffades så ofta vi kunde och hade jättekul ihop – dejtade utan krav, uppiffade och trevliga. Najs! 🙂 Men när han erbjöd mig skjuts till Ikea märkte jag – till min egen förvåning! – att det kändes ÄNNU roligare än när vi träffades “bara” för att ha kul.
När jag tänkte efter insåg jag att glädjen berodde på att detta innebar att vi delade vardagen, och att det var vad vi båda ville. Småningom märkte vi att vi redan bodde ihop – fast i två lägenheter… Onödigt dyrt och dubbelt städande, så vi flyttade ihop.
Självklart behöver man inte bo ihop – eller ens vara i en parrelation – för att få djup och nära kontakt. Men om man söker sig till “relationer som är mer eller mindre kravlösa” ligger man förstås risigt till.
Tycker jag. Med den vanliga refrängen: “Men för all del – jag kan ha fel” 🙂
För mig går den mest spännande resan in i en annan människa. Och då är man långt ifrån det kravlösa.
Vi lever på varsin ö, omgiven av våra egna erfarenheter, tankar, känslor Och med vårt alldeles egna perspektiv på livet och tillvaron. Om vi kommer varann riktigt nära kan sådan tillit uppstå att vi vågar bjuda in varann på besök i vår värld. Och vågar gå över bron från den egna ön in i det okända.
Men det bygger på att besökaren visar stor respekt. När en annan människa blottar sina ömtåliga, innersta känslor får man bara öppna sig och ta in. Inte värdera, diskutera, eller ens reagera.
I gengäld får man ett ovärderligt tillfälle att ifrågasätta sitt eget perspektiv och agerande.
Jag har skrivit om hur Imago beskriver det här.
Och aldrig, aldrig får man missbruka förtroendet och utnyttja kunskapen om den andre – i gräl eller samtal med andra. Då förstörs tilliten. “Den tillit som skapar världen”, som Karin Boye skrev.
Och man riskerar att hamna i det plågsammaste av alla lägen: Rygg mot rygg – i värsta fall i ett tillstånd av förtvivlans raseri . Jag vet, har varit där…
Men om man klarar det ger det värsta kicken!
Den bästa gåvan för mig är när någon tycker att det lättar att prata med MIG när något känns tungt. Snacka om komplimang!
Men kravlöst? NÄÄ! Det är ingenting för veklingar. Men om man vågar visa sig i all sin skröplighet kan man få det man behöver.
Älska mig mest när jag förtjänar det minst,
för då behöver jag det bäst.
Så tänker jag... 🐾 
Jag läste oxå den krönikan och tänkte att det må så vara att en del tycker så. Det kan jag t.o.m förstå (och vilja leva så ibland) men inte att utgå från att alla vill leva så lika lite som man ska utgå från att folk vill göra tvärtom.
GillaGilla
Nä, precis så jag menar.
Tydligaste lärdomen i livet för mig är nog att det inte finns enkla svar. Andra tänker ANNORLUNDA än jag! WOW!
Det är ju då det blir spännande! 😉
GillaGilla
Och jag minns hur svart/vitt livet var när jag var yngre och tänker ofta på att jag skulle vilja se uppföljningskrönikor 20 år senare. ”Hur ser du på saken idag” 😊
GillaGilla
Förstår vad du menar – läste ju mina gamla dagböcker… Nu pratar vi inte mer om det. 😳
GillaGillad av 1 person
Jag instämmer i att människor måste få göra egna val, och tycker själv att det är ordentligt ohyfsat när folk frågar ”varför är du singel?/ska ni inte gifta er snart?/när ska ni ha barn?” om man inte står varandra mycket nära och det är läge för en seriös diskussion. Jag tycker heller inte att parförhållanden är en självklarhet.
Däremot är kravlöst inget ideal för mig. Krav behöver inte vara något dåligt, även om det kan vara det, så man får specificera vad man talar om. Är det en begäran om ensidig behovstillfredsställelse, är det en snål inskränkning av ens frihet, så visst blir det fel. Men är det en ömsesidig och generös uppoffring, att se till varandras situation och tänka att den här människans börda i livet vill jag ta ett extra steg för att lätta, och när den människan stannar inte bara ”i lust” utan också ”i nöd”, då skapar det ett band som ger mig en speciell mening i livet.
Självklart måste det inte vara just en parrelation. Däremot måste man ner under ytan. Helt ärligt tror jag inte att jag hade fått uppleva 16 år av trygghet om vi inte haft en parrelation där vi haft någon sorts överenskommelse att utvecklas inom.
Alla människor får inte barn, men många. Då flyger hela idén om kravlöshet ut genom fönstret.
GillaGilla
Tack, just så menar jag. Inte så enkelt att uttrycka som tummen-upp eller ner, eller hur? 😉
Självklart ska man inte stanna i ett dåligt förhållande (som man kanske gjorde förr), men ibland kan jag tycka att kravet(!) att vara lycklig och lyckad hela tiden riskerar göra att man stannar på ett ytligt plan. ”Nu tar det emot, då drar jag. Det finns bättre.” Och det är ju synd. Tycker jag.
Jag kan ju inte veta om andra kan vara lyckliga på det jag uppfattar som ett ytligt plan. Vet bara hur det är för mig: När jag nu fått pröva på den här speciella närheten (som du beskriver så fint) skulle jag aldrig nöja mig med något mindre.
GillaGilla
Nej, inte kan man uttala sig generellt om hur alla andra har det. Olika individer behöver antagligen olika saker. Så jag kan bara säga att för mig kan lycka och frihet bli ett sorts bakvänt fängelse, för att mitt liv ska ha mening behöver jag också smärta och tillhörighet, det där att inte vara utbytbar och inte vilja byta ut någon annan. Inte på grund av yttre konventioner (som det väl kunde vara förr) utan på grund av eget val…
GillaGilla
Vi tänker så lika där. Återkommer till det min man sa: ”Sig själv kan man inte byta ut, och inte henne heller om man älskar henne.”
GillaGilla