Min man pratar ibland om sin lust till mig. Men menar då inte (inte bara! 😉 ) sexuellt – utan mera den här kraften som schmockar ihop oss – attraktion? Som jag också känner, och som gör att det känns gott att han finns där, även om vi är i olika rum, försjunkna i olika saker.
Den lusten kan väl vara bra för artens fortlevnad. Det förenklar ju att vara flera under den långa tid vi behöver ta hand om våra barn.
Men annars är väl lusten nästan definitionsmässigt onyttig? Bara – lustfylld.
Jag minns min svågers lust till onyttig mat. Och tänker: Om man blir stjärnögd när man beskriver hur gott majonnäs smakar – bör man ändå avstå från det – för att leva lite längre? (Och då utan majonnäs.) När min mamma slutade röka tyckte hon inte det var nån idé att dricka kaffe heller. Och kaffe med cigg var hennes ”guldkant” på tillvaron. Utan båda blev det förstås ännu nyttigare. Men jag undrar ändå. Är det värt det?
Jag röker inte och är inte särskilt intresserad av mat, så jag vet inte.
Personlig kännedom har jag bara om ”innekattens” lustar, vilka inte sammanfaller med exempelvis fågelskådarens eller globetrotterns. Det får andra skriva om.
Jag snöar in på onyttiga sysslor. Jag har virkat och broderat ett antal kuddar och dukar, varav jag kan använda en del. Den stora Clara Waeverduken vill jag ju inte gärna utsätta för rödvinsfläckar, den tog ju några år att brodera. (Och slingan möttes faktiskt i mitten – på en tråd när!)
Men alla mina alster – användbara eller inte – kom till bara för att jag tyckte det var jättekul att skapa dem. Och då följer jag ändå mönster… Sticka kan jag göra mönsterlöst.
När jag dyker ner i nåt sånt är det det som gäller. Som 18-åring var det ryamattor. Jag knöt två åt mina föräldrar och en åt mig själv. Mitt rum var fullt med garnludd, mina näsborrar tidvis svartkantade och fingrarna kroknade av greppet om ryanålen.
Manisk, MOI?
Min rya hänger nu på väggen i stugan och har just fyllt 50 år. Jag minns att livslängden beräknades till 80 (om man gick på den), och det kändes VÄLDIGT länge när man var 18…
Min dotter smittades av min läslust. När hon var liten och vi köade i snabbköpskassan räckte det med att man stack åt henne en Pixiebok (remember?) så föll hon i vad hon kallade lässömn. Stod tyst och stilla, försjunken i boken, kvicknade bara till för att få nästa bok. På den vägen är det.
Skrivlusten är ju det som fått mig hit. Jag har alltid gillat att skriva, men i skolan krympte lusten allteftersom fler regler infördes (plan, disposition, låsta ämnen). Men här gäller minsann bara mina regler! 🙂
Jag samlar idéer från samtal, tidningar, TV, som en påse blandat godis. Går igenom: njaa, inte saltlakrits idag, kanske choklad. Eller kola! Engelsk konfekt? Mmmm
Inget planerade, ingen disposition eller ingress, ingen deadline. Bara att börja skriva i nåt hörn om jag känner för det. Ibland blir det inget, ibland plockar jag stycken från olika håll. Plötsligen kommer jag på hur jag ska få ihop det, kanske till och med få till en liten slutkläm. 🙂
Fast oftast kommer jag på nåt helt annat att skriva om. Bara för att jag har lust.
När jag tänker efter är det nog nyttigt också, för hjärnan känns behagligt knådad. Och det är ju roligare att träna knoppen än kroppen. Tycker innekatten åtminstone.
Så tänker jag... 🐾 
På tal om lust så är jag nyfiken på vad som händer med lusten efter klimakteriet. Fast det lär jag väl snart märka.
GillaGilla
Talar (som alltid) bara för mig själv ;). Jag skiljde mig vid 50, träffade min nye man något år efter det. Så klimakteriet sammanföll med nykärhet. Lusten (av alla slag) var inte mindre, kan jag säga, tvärtom… 🙂
GillaGilla
Jag tänkte att det borde fungera så. Det känns skönt att veta 😊
GillaGillad av 1 person
Jag tror att lusten är extremt nyttig! Kanske inte i precis vartenda fall och vartenda ögonblick, men i ett större perspektiv. Det är mycket länge sedan vår drift till överlevnad började överstiga att enbart våra egna barn skulle födas och växa upp. Med ett tidsbegrepp som utvecklades vaknade antagligen önskan att vår klan, vårt folk, vårt land, mänskligheten ska fortsätta att existera, vilket kräver skapande på en ny nivå. Inte bara cool teknik för odling och husbyggnad, men man måste hålla sig väl med gudar eller andra väsen, som var man än tittar jorden runt verkar ha gillat estetisk konst av olika slag, efter de normer som gällt just där. Ja, redan innan man ens var fast bosatt verkar man ha tyckt att konst var mycket viktigt (t.ex. grottmålningar i Frankrike och Australien).
Tänker på Eiffeltornet… Först matematiken som grubblandes ut från antikens dagar och framåt, av personer som var passionerade angående matematik. Detta blev ett verktyg för en arkitekt och ett par byggnadsingenjörer, som hämtade järn som med möda hämtats ur det svenska berget för att uppföra sitt verk – som ursprungligen planerades skulle rivas efter 20 år. Idag står det fortfarande där. Det *gör* ingenting nyttigt direkt, men oj oj oj vilket liv det skulle bli om man försökte riva det! Flera miljoner personer per år åker dit för att titta på det, bara för att det har ett symbolvärde.
Nu bygger väl de flesta av oss inget Eiffeltorn, men i många familjer finns något som representerar en viss kontinuitet. När min mamma stickar tröjor till barnbarnsbarnen är de mer än ett klädesplagg, de är kärlek.
Föremålen för lusten kan variera, och ibland går det över styr, men jag tror att när tillvaron saknar njutning blir den också meningslös.
GillaGilla
Ja, jag tycker ju att det är onödorna o lusten som gör oss till människor. Och det känns ju väsentligt – åtminstone för oss själva. 🙂
GillaGilla
Snubblar över det som sägs ha varit Isaac Newtons sista ord, denne gigant inom vetenskapen:
“I don’t know what I may seem to the world. But as to myself I seem to have been only like a boy playing on the seashore and diverting myself now and then in finding a smoother pebble or a prettier shell than the ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me.”
Kanske är vi alla barn som leker på stranden. 🙂
GillaGilla
Gott så, tycker jag 😉
Det kan förklara att jag till min sista dag på jobbet före pensionen fortfarande kände mig som om jag ”lekte kontor” – och kunde bli avslöjad av ”de vuxna” närsomhelst.
(Fast i huvet insåg jag förstås att jag var äldst… kanske jag ska tillfoga.)
GillaGilla