Kan det nånsin finnas något annat svar på det än: 

Jo, tydligen. Jag blev ju det.

Det innebär inte att vi känslosamma ska ha privilegier. En bekant till mig gjorde en gång upp en lista över allt man inte fick säga för att inte göra honom ledsen. Det var ingen bra idé. Listan var så lång att det blev enklare att inte säga nåt alls…

Däremot kan vi väl alla periodvis behöva lite “tyck-synd-om” ett tag, antingen vi är tårsprutande eller inte. Innan vi kavlar upp ärmarna och tar itu med situationen.

Men det verkar inte vara någon riktigt tillåten känsla – åtminstone för vuxna. När jag letar smileys med olika känslor är det svårt att hitta just gråtande smileys.  (OK, jag fattar att en lessen smiley är en självmotsägelse, men likaväl som det finns undrande, till och med arga smileys?)

Var och en får helt enkelt lära känna – och hantera – sig själv.

Det innebär inte att man kan komma undan med mord för att man har häftigt humör: “Sån här är jag!” eller kan bära sig åt som ett svin bara man sen snyftar: “Jag vet att jag är dååålig”.

Det innebär däremot att man vet vem man är och vad man behöver. Och själv tar ansvaret för att få sina behov uppfyllda, bl a genom att vara tydlig med dem. Sen känner man själv efter hur långt man kan tänja på sina gränser och fortfarande må bra.

Det innebär också att man tar ansvar för sina eventuellt överdrivna reaktioner…

Mitt bästa exempel är när min man och jag i början av vår bekantskap var i sommarstugan från mitt förra äktenskap. Vi sover ju (fortfarande!) alltid nära varann, men den här gången vände han ryggen åt mig.

Och jag blev JÄTTELESSEN!

Samtidigt som jag inte ens själv begrep varför. Jag visste till och med (åtminstone i huvet!) att han var förkyld och lite varm, och alltså hade orsak att dra sig undan lite..  Det hjälpte inte. Försökte tala förstånd med mig själv – ungefär som när Pippi Långstrump säger till på allvar att hon måste gå och lägga sig. Och lika lönlöst.

Blandningen av JÄTTEKORKAD och JÄTTELESSEN var värre än att bara vara lessen. (Och det här handlar om en människa som levt drygt ett halvt sekel…!)

Jag gick upp och läste, i säng, upp igen och drack lite vatten, i säng, etc. Till slut tänkte jag desperat: “Jag måste säga det!” och samtidigt : “NEJ, han kommer att tro att jag är galen!” Vi hade ju inte känt varann så länge, så jag jobbade fortfarande på att göra ett hyfsat gott intryck. 🙂  Åtminstone normalt.

Inte visste jag vad jag ville att han skulle svara heller. “Förlåt, förlåt, jag ska aldrig göra så mer”? Nä, hur skulle det funka i vardan om han aldrig fick vända ryggen åt mig – som att man måste backa ut från audiensen hos engelska drottningen då, eller? Jag undrade ju själv vad jag höll på med, men om han undrat detsamma hade jag bara – dött(? så kändes det).

Till slut klämde jag fram det. “Jag blir lessen när du vänder ryggen åt mig!”

Tystnad.

Och jag höll tummarna för att han inget hört. Men sen svarade han: “Jag tycker så mycket om att du visar dina känslor”, vände sig om och la armen om mig.

DUNK! så tvärsomnade jag, sov som en gris långt in på morronen.

När jag vaknade visste jag direkt vad det handlat om: När han vände ryggen åt mig mindes reptilhjärnan blixtsnabbt slutskedet av mitt förra äktenskap, med en rygg ständigt vänd mot mig, både bildligt och bokstavligt. (Det hjälpte säkert till att vi var i “gamla” sommarstugan.)

Sen jag kommit underfund med det var just den här reaktionen borta, desarmerad. Men innan han accepterade mig precis som jag var kunde jag inte komma tillrätta med det. För jag hade fullt upp med att vara lessen och skamsen och försöka skärpa mig.

När jag tackade för hjälpen visste mannen inte vad jag pratade om: “Jag sov.” Så jag brukar säga att om det är något viktigt jag behöver prata om ska jag ta det när han sover. Han är mycket klokare då. 🙂

Sammanfattningsvis:

Tycker du jag är jobbig ibland? Det är inget emot vad jag tycker själv.
Och tänk, jag tvingas leva med mig HELA tiden!

P S: Det finns fördelar också med mig: Jag är ofta jätteglad, ivrig och entusiastisk. Och min ilska är oftast kortvarig. D S