Fortsätter att fundera kring måsten och vad som egentligen är viktigt.

När min mamma skötte sina barn och sitt hushåll handlade det inte om sammanbitet bortslösad kvinnokraft. Den egna familjen hade hon längtat efter hela livet. Jag har ljusa minnen från den tiden: mamma i en solstrimma vid köksbordet i ettan, där hon trivdes så bra. (Och där vi till slut bodde fyra pers och en bebis…)

Hon har sin urblekta rutiga omlottklänning (städrock?) och en klut om håret. (Finns ordet “klut” nuförtiden?) Hon sitter med benen slingrade om varann på sitt speciella sätt och njuter av sitt nystädade, väldoftande hem – och sin kaffe med cigg.

Samma stämning omgav henne när hon stickade, virkade och läste (efter arbetsdagens slut!). Lustfyllt.

Men när hon (av ekonomiska skäl)  sydde alla barnens (och jag tror sina egna) kläder var det INTE lustfyllt. Efteråt har hon funderat: “Jag förstår inte varför jag tvingade dig att prova klänningarna medan jag nålade upp kjolen runt om. Varför mätte jag inte bara längden?” När man gör något man inte vill blir det nog lätt oinspirerat.

Själv finner jag min lust i annat – läsa, skriva, prata och (faktiskt!) sticka, virka och brodera. Att tvätta tycker jag är tacksamt, men inte att städa – det gör jag bara så att det duger åt oss själva. När vi har gäster vill jag aldrig diska och göra iordning medan de är kvar. Då fixar vi snabbt bara det nödvändigaste, mat in i kylen, avdukning etc. Så att vi kan fortsätta samvaron – och jag kan gå och lägga mig i den trevliga efterstämningen, kanske efter en sista slurk vin och efternack med maken. Dan efter, lagom slö, passar bra att i lugn och ro plocka undan, städa och diska. För mig. Andra är annorlunda. Då får man respektera det.

Men jag kan bli sorgsen över dem som hela livet försöker uppfylla föräldrarnas förväntningar – rättare sagt de förväntningar de tror att föräldrarna har. Eller hade, för detta kan fortsätta även efter deras död. Det är svårt för mig att sätta mig in i. När detta gör mina vänner lessna får jag lust att säga: “Skit i käringen/gubben!”,  men inser att så enkelt är det inte. Så jag lyssnar och försöker ge tips.

En psykolog sa en gång till mig när jag hade svårt att släppa det ansvar jag inte hade för en annan människas liv: “Pröva att hålla telefonen en bit ifrån örat och titta på TVn, svara bara kort då och då.” Det tog lång tid att bända loss mig – men till slut gick det.

Jag tror den stora frågan är:

Varför gör jag det här? För vem?

Barnen till mamman som sliter med att ge barnen ett perfekt hem kanske mår bättre av att hon taggar ner ambitionsnivån lite, så att de hinner vara tillsammans med henne. Detsamma kanske rentav gäller henne själv. I värsta fall får ingen veta vad den andra egentligen ville, utan blir fast med sina ouppfyllda önskningar…

Om jag gör något för någon annans skull är min erfarenhet att det finns överhängande risk för stor besvikelse om jag förväntar mig tacksamhet, gentjänster, kompensation av olika slag. Men om jag gör det för min egen skull – för att det känns bra och meningsfullt (ofta tankeväckande) kan jag som bonus få både tacksamhet och gentjänster.

Eller inte. Den bästa kompensationen är ändå när den man försökt hjälpa verkar må bättre av hjälpen. Tycker jag.

Så vad har jag då, i min oändliga livsvisdom (MOHAHA 🙂 kommit fram till är viktigt i livet?

Det är nog att inse vad som är viktigt i livet för just MIG. Och försöka se till att jag får så mycket av det som möjligt. Låter kanske enkelt – men det gör tulipanaros också…

PS: När jag söker bild på “klok gumma” av olika varianter är de jag tycker passar ofta taggade “dement”… Hur ska jag uppfatta det? Tar den här istället. 🙂