Vi umgås med yngsta barnbarnet, som inte pratar än (utom det pekande DÄ! förstås). Men FÖRSTÅR gör han!

Jag försöker föreställa mig hur det måste vara att utvecklas så snabbt – ifrån att vara alldeles färsk, som min rumskompis på BB sa till sin dotter. Från en perfekt tillvaro, vaggad av kroppstemperade vågor och småningom lyssnande till intressanta dämpade ljud. Utan att varken behöva äta eller dricka. Eller ens andas. Då:

I en privat BIG BANG! knuffas man plötsligt brutalt ut i en kaotisk tillvaro med skarpt ljus, öronbedövande oljud, bombarderad av helt nya känslor: Man fryser, svettas, hostar och hickar, har JÄTTEont nånstans (var?), känner sig döende av hunger och törst.

Då gäller det att GALLSKRIKA:

HJÄLP! ÄR DET NÅN DÄR?

För man kan ju inte veta om man ska få nån hjälp.

Jag minns den stundvisa frustrationen när jag som utmattad, mjölkstinn matare kved ner i vaggan: “Vet du över huvud taget att jag finns?” Fast redan då visste jag egentligen att jag kändes igen på min lukt och smak, nu har jag dessutom läst att små bebisar kan känna igen röster de hört inifrån mammas mage.

Och småningom blir igenkännandet väldigt tydligt. När det dyker upp ett främmande ansikte är misstänksamheten total: Främmande!  = Troligen farlig! Blygt klänger barnet med svettiga nävar fast sig kring en känd hals och vågar inte ens TITTA, det är för läskigt. Jag minns hur generad en japansk gäst blev: Först gick kontakten med barnet bra, men sen kom han för nära. Och han såg INTE ut som de kända ansiktena. ALARM! FARLIGT! – en stund.

Just nu slår det mig: En del kanske blir kvar i fasen med den instinktiva reptilhjärnefunktionen “Främling = farlig!”  Det kunde förklara mycket…

Men för oss andra kommer snart nästa fas: “Här kommer några som inte är här varje dag. De KAN ju vara farliga, men i så fall klarar jag det, i värsta fall med hjälp av dem jag känner. Spännande! Jag visar mina leksaker och vad jag kan göra så märker jag om de är vänligt sinnade.”

Alltså ungefär samma teknik man fortsätter att använda som vuxen. 😉

Ur kaoset av hörsel-, smak-, lukt-, syn- o känslointryck (både utifrån och inifrån kroppen) börjar barnet långsamt känna igen brottstycken av ljud. Vilken oerhörd lättnad det måste vara!

Sången måste vara lättast att urskilja, speciellt om man hört sånt redan i mammas mage. Alla små barn jag träffat reagerar blixtsnabbt om man börjar sjunga. De stannar upp, tittar stint och försjunker i lyssnandet – där kan man tala om fokusering.

Ja, om de inte just är FÖRTVIVLADE, förstås, eller djupt koncentrerade på något annat. Då får man vänta en stund. För koncentration är nåt vi skulle kunna lära oss mycket om av små barn.

Sen kommer de icke tonsatta ORDEN!

Först FÖRSTÅR man! Och kan visa att man förstår. Och alla blir så GLADA!  Allra gladast blir barnet självt. Den totala lyckan lyser i det totala leendet:

Jag KAN! Jag förstår! Vi förstår varann!

Det måste vara som att få kontakt efter att ha svävat ensam i rymden.

Där är yngsta barnbarnet nu. Fast när vi just kommit hade han inte tid att visa sina färdigheter. Då är det så mycket annat att tänka på. Och när man vaknar och nån annan än de vanliga vill lyfta upp en ur sängen är det INTE roligt. Det kan man ju faktiskt förstå.

Men när man sprungit runt och letat en stund och sörjt färdigt – DÅ vill man gärna visa vad man kan.

Och vi frågar entusiastiskt det klassiska: “VAR är lampan?” – och bordet, stolen, dörren, fönstret, soffan, bokhyllan, böckerna, datorn, etc etc, Småningom blir det lite svårare: Har föräldrarna sagt “stol” eller “fåtölj” om den här? Har de visat var mattan är? När jag testar mattan pekas glädjestrålande och grundligt på golvet, först på ena sidan om mattan, sen på den andra. Och det stämmer det ju – i princip.

För ett barn som heter Björn återstår sen inte bara att förstå att ”Björn” = han själv (alltså den existentiella frågan vuxna brottas med hela livet: “Vem är jag?”). Han förväntas även inse att ”björn” finns på TV, på foton och bilder – med och utan kläder(!) – som jättestora eller pyttesmå mjukdjur, i Legots hårdplast, på tröjor och blöjor, i danslekar, m m.

Och han GÖR det!

Att de finns ute i naturen måste faktiskt vara helt omöjligt att begripa. Det är ju ologiskt: där ser man ALDRIG någon av alla ”björn”, de håller sig inomhus – i leklådan, bokhyllan och på TVn/datorn. Då  måste ma undra: Finns dessa varelser egentligen IRL? Kan de även vara levande?

Kanske ställer barn upp på det här snacket för att de vuxna inte ska bli lessna: “Ja, ja, vi säger väl det då, lilla vän”?

För barn kan vara väldigt förstående. Jag såg det här barnets medlidsamt överseende blick på oss när vi fumlade med blöjan (så såg de INTE ut på min tid!). För att hjälpa oss stackare låg han alldeles stilla, vilket jag från säker källa vet ALDRIG händer annars.

Det kändes lugnande.