Efter att ha skrivit om sommarminnen tänkte jag vidare kring det här med barn(barn) och mobiler. Vi gladdes ju över att mobilerna försvann när något roligare dök upp. “Det blir lätt för mycket dataskärmar nuförtiden, även för barn.” Men sen funderade jag: Påminner inte det här om något?

Och så minns jag debatten om videovåldet. När videobandspelare för drygt 30 år sen blev allt vanligare i hemmen skrämdes föräldrarna av alla sex- och våldsfilmer som nu blev tillgängliga för barnen. Ett tag uppfattades det som ”fult” att äga en videobandspelare.

Men det var ju knappast videon som var problemet.

För ungefär lika länge sen minns jag killen vars pappa erbjöd honom en egen räknemaskin istället för den dator han önskat sig. För datorer var oseriösa, man kunde visst spela spel på dem, sas det…

Ännu längre tillbaka minns jag det medlidande jag – läsnörden – kände för  de gamla arbetarförfattarna när jag hörde att de inte fick LÄSA! Det var inte bara att de inte hade råd med böcker, utan när man läste latade man sig. Det sas att man till och med kunde förstöra synen. Min mamma berättade att hon även som pensionär fick dåligt samvete om hon satte sig ner och läste mitt på blanka vardan.

Och nu sitter vi här med Internet, som snabbt kommit att genomsyra hela vår tillvaro. Jag minns när något som hette “MAIL” kom till jobbet! Våra datorer var inte ihopkopplade(!) – var och en hade ansvar för sin egen backup, på egna disketter. Så mailen kom till en dator, skrevs ut på papper och sattes upp på anslagstavlan. Jag minns att de hade enormt otympliga adresser, och att jag inte begrep nyttan med dem. Och detta var ändå ett forskningsinstitut på KTH. Så fort har det gått.

Och mycket skit följer med. Det värsta är väl ändå när barn i sociala media utsätts för grooming av vuxna och anonym mobbning av jämnåriga.

Man blir ju rasande! Vad ska man göra?

Inte kasta ut barnet med badvattnet, väl? Jag bytte ju bank för att min bank i princip bara fanns i cyberrymden, och jag ville kunna gå till “IRL-banken” NÄR DET BEHÖVS, exempelvis när det är problem med dosan.  Men annars vill jag förstås använda bekväma Internetbanken.

På nätet hoppar jag över det som inte passar mig – Facebook, instagram, twitter och allt som verkar för mycket snuttifierat “mingel”. För just mig, just nu.

Jag väljer russinen ur kakan. Skypar med ännu icke talande barnbarn, som inte förstår sig på telefonen men känner igen mig på skärmen. Jag kan sjunga för honom och följa hans utveckling i en annan stad.

Det var många år sen försenade morrontidningar irriterade mig. OK, gratisläsningen på nätet blir nog begränsad, men uppriktigt sagt läste jag bara vissa delar av papperstidningen också… Och nu kan jag direkt fördjupa mig i det som intresserar mig.

Jag kollar sångtexter(!), lyssnar på musik, ser filmer (och debatter kring dem). När vi skulle fixa golvet på landet var instruktionstexten för liten för våra gamla ögon. Men på nätet fanns minsann både förstorbar text och instruktionsfilm! 🙂

Och så alla dessa bloggar! Jag som bara hade hört talas om mode- och (mer eller mindre aggressiva) debattbloggar, har fått många givande kontakter i den kör av röster som finns på nätet. Nu senast läste jag en bloggare som tagit hjälp av sitt skrivande för att bekämpa sitt spelberoende. Istället för att spela på nätet går hon in för att blogga. På samma nät.

Vid min ålder känns det trösterikt att läsa bloggar som visar att fysisk skröplighet inte behöver förhindra närvaron på nätet. För att inte tala om den tröst som ligger i att känna att man inte är ensam. Nörden behöver inte vara lika ensam som läsnörden var förr – det finns rika möjligheter att få kontakt med likasinnade på nätet.

Men man ska ju inte BARA vara där. 

Bonusbarnbarnen bygger inte bara tält av trasiga presenningar – de gör små filmer på sina mobiler också. Och lär sig att hämta in fakta. De har visat mig både nyhetsinslag och Nobelprispresentationer anpassade för barn – och för mig. 😉

Och det måste ju vara där nånstans lösningen finns, i sättet att hantera det informationsbrus som annars kan knäcka oss.

För både barn och vuxna måste källkritiken bli instinktiv, att sålla och kolla fakta, varifrån kommer detta och i vilket sammanhang. Den goda nyheten är att om vi gör det ligger vi bättre till än vad vi gjorde med “forntidens” auktoritetstro. Böcker och artiklar var visserligen i högre grad granskade, men allt som stod var ändå inte sant. Vi bara trodde det. Det kändes tryggt, men var ju i själva verket farligare.

Till och med på Flashback finns intressant information från insatta och länkar till seriös dokumentation. Om man orkar vada dit, genom bajshavet. Man lär sig snabbt vad man ska hoppa över.

De larm vi uppmanas vidarebefordra är väldigt lätta att kolla upp – på samma nät de kom ifrån. Sök på den farliga partydrogen som hotar oss alla – och man får omedelbart veta om den över huvud taget existerar.

Vi måste – helt gammaldags – prata med barnen, exempelvis om vad som kan förekomma på nätet. Så att det blir naturligt att de vänder sig till en vuxen om något skulle verka tveksamt. Och så att vi kan erbjuda dem alternativ till att inte BARA vara på nätet.