I dessa tuffa tider kan man bli förvånad över vad som verkar uppröra en del av oss. Som när jag nyligen såg rubriken: “Stjärnans vaxdocka blir sextrakasserad” – dockan alltså, inte stjärnan. Besökare hos Madame Tussauds i Las Vegas har tydligen tagit bilder på sig själva tillsammans med den lättklädda vaxdockan, som står på alla fyra i vad man väl kan kalla en utmanande pose. Museet säger att de visserligen vill att besökarna ska ha  en ”interaktiv, uppslukande upplevelse”, men att dockorna måste ”behandlas respektfullt”.

Stjärnan själv verkar uppskatta uppvaktningen och publicerar själv en del av de “olämpliga” bilderna, men dockan blev tydligen lessen. Så nu ska man sätta in extrapersonal.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på att hästar inte får vara ensamma och att djur inte får plågas. Människor däremot…

Jag gillar ju att se på film och läser gärna mera på imdb.com.  En standardfråga i diskussionen där är om filmen lämpar sig att se tillsammans med barn och mormor? Och då är man ALDRIG orolig för våld,  utan eventuella sex-scener. I “The brave one” skjuter filmens hjälte Jodie Foster ihjäl brottslingar till höger och vänster. En kommentator skriver under rubriken: “Shocking scene” om en sekundkort sekvens i filmen: “The one scene i found quite shocking was Jodie Foster’s pink nipple being sucked by her brown boyfriend.”

Jag minns när vi skrattade åt de bigotta amerikanarna. Det känns länge sen. Hur mycket har vi nu importerat därifrån?

Bland annat svärord, verkar det som. De gamla svenska svärorden handlade  om olika varianter på “den onde” och hans hemvist, även efter att vi i allmänhet blivit väldigt oreligiösa. På engelska är det könsord som gäller. Men det verkar mest bara finnas ETT svärord – i tuffa filmer riskerar det att bli mera tjatigt än tufft, åtminstone i mina öron. Blod förekommer också, vilket i deckare ibland kan vara förbryllande: “Menar man bokstavligen blodig eller jävla?”. Men det kanske mera är brittisk engelska?

På den tiden jag umgicks på tyska var det mest med familjen, och där svors det inte så mycket. Men de svärord jag minns har mest handlat om avföringen och dess utgång. Om man säger så.

Apropå(?) det minns jag plötsligt en teori om orsaken till att det produceras så lite tysk konst (stämmer  det ens?): I de tyska toaletterna ligger ens produkt på en liten hylla att beskådas innan man spolar, därmed tillfredsställande allas naturliga behov av att uttrycka sig. Jag hittar ingen bild på en sån tysk toa, men de hade “hylla” på den tiden jag ofta var där. Så så långt stämde det.

Går en bit till i toalettspåret: Nu verkar toan jag stötte på i  Tyskland i somras komma till Stockholm: självrengörande med en dörr som slås upp automatiskt efter 20 minuter. En kommentator tänker som jag: ”Vad händer om man är risig i magen?” Han tänker till och med längre än jag:

Tänk om man råkar öppna o stänga dörren och är kvar där inne NÄR ROBOTARMEN KOMMER! ”Ge fan i min dase jävla robotnisse!” Kan man kanske höra där inifrån.

Ursäkta min jättebarnsliga humor och onödigt livliga fantasi. 😉

Jag har i alla fall lyckats skriva en hel text om olämpligheter  n-ä-s-t-a-n utan att använda olämpliga ord! På tal om bigott. 🙂