Eftersom jag märker att jag ofta återkommer till Dorothy Rowes tankar, har jag börjat läsa om hennes böcker för att minnas varför jag fastnade för henne från början. För det var länge sen jag först snubblade över hennes böcker, på den tiden jag försökte hjälpa min deprimerade mamma.

Utan att veta hur.

Jag tilltalades direkt av hennes medmänskliga synsätt, inte bara vad gäller depression. När Rowe skulle doktorera reagerade hon mot att all vetenskaplig litteratur beskrev depressionen utifrån åskådarens synvinkel. Skälet till att psykiatriker inte alltför noga undersöker vad deras patienter tänker och känner är enligt Rowe: “Människor förstör teorier. De är så olika att de inte passar in i teorier. Det är därför personal och patienter hålls så åtskilda på psykiatriska kliniker.”…

Alla Rowes slutsatser, böcker och föreläsningar bygger på samtal med dem det handlar om – patienter och anhöriga. Jag vet, för jag har signerade böcker som tack för att hon fick citera ur mitt brev. 😉  Hon berättar om egna erfarenheter (för hon är en del av det “vi” hon skriver om) och har hållit kontakten med många under årens lopp och kunnat följa “hur det gick”.

Rowe beskriver depression som ett fängelse, där vi söker skydd när avvikelsen blir för stor mellan hur vi trodde att vår värld och vårt liv var, och hur det verkligen var, och denna upptäckt hotar att förgöra vår identitet. I depressionen sitter vi som i en ostkupa  helt avskurna från andra människor och från omgivningen. Trygga men helt  utan hopp, med oss själva som grym fångvaktare, som ständigt talar om för oss hur dåliga vi är.

Hon ifrågasatte alltså beskrivningen av depression som en genetiskt betingad sjukdom, som inte kan botas, bara kontrolleras med medicinering. Särskilt minns jag det hon skrev om “Portrait in Blue”, ett TV-program från slutet av 80-talet om hur barnen till en deprimerad man förväntades ärva faderns depression. Man kom fram till att av fem barn var det bara ett som inte visade några tecken alls till att vara nedstämd. Än så länge… Rowe reagerade särskilt mot att det inte följer genetikens lagar att ALLA barnen förväntades bli deprimerade. Även ett dominant anlag ärvs ju bara av vartannat barn, ett recessivt av vart fjärde.

Det är svårt att begripa hur man INTE skulle bli påverkad av att växa upp med en deprimerad förälder. Får man dessutom veta att man har samma öde att vänta är det väl bara att släppa allt hopp och avvakta de annalkande tecknen. Deprimerande.

I filmen funderar man inte någon gång över personliga skäl till den deprimerade pappans sorgsenhet eller hur föräldrar kan lära sina barn att känna sig värdefulla. Därigenom reducerar man människan till ett föremål och hindrar henne från att komma till insikt om varför depressionens fängelse omsluter henne.

“Att förstå varför.” Det tilltalar förstås mig, som alltid strävar ditåt – även om jag inte alltid når fram… 🙂

Det innebär även att patienten är med och tar ansvar för sitt liv, lär känna sig själv och tar reda på fakta om medicin och terapi för att  kunna fatta beslut. Inte ens den bästa terapeut  kan “laga” någon – inte ens Dorothy Rowe 😉 – men de kan följa en bit på vägen. I bästa fall.

Mitt känslominne av min mamma är: stark, glad och kärleksfull. För sån var hon när jag var liten, det var först senare hon fick depressioner och ångest. Jag har förstås mina tankar om varför, men bara hon kunde veta. Så jag försökte hjälpa henne att få hjälp.

Men jag fick inte vara med, för jag var bara anhörig. Som dotter fick jag ingen information, fick aldrig delta i (eventuella) samtal. Ibland försökte jag prata med någon läkare – mycket ödmjukt och diplomatiskt, för att inte trampa på någons tår… Det gick inget vidare.

Det mest absurda är hur mamma efter självmordsförsök skickades tillbaks till samma omgivning som hon blivit deprimerad i, men som nu tydligen förväntades ta hand om hennes rehabilitering. Utan någon information eller stöd och utan att ha en aning om hur…

Jag kämpade i många år för att min mamma skulle få någon form av terapi. Men ingen i vården var intresserad, och då kunde ju inte mamma kräva det, hon som fått sin generations auktoritetstro/läkarskräck förstärkt under många års läkarbesök. Tabletter, elchocker och sjukhusvistelser var vad som erbjöds.

Det var mig hon pratade med och det kan aldrig ersätta terapi, jag var ju djupt involverad. Till slut tvingades jag själv gå till psykolog för att kunna ta mig ur rollen som (misslyckad) behandlande läkaren och återgå till att vara dotter.

Det här var ju många år sen och jag kan förstås inte veta hur det är idag, men av flera bloggar att döma verkar inte mycket ha hänt. En mycket insiktsfull bloggare skrev så sent som för ett år sen Det finns en evidens som bara omfattar mig: ”Jag tänker mig det som att vården inom psykiatrin ofta är diagnoscentrerad och fördomsbaserad. Inte patient- eller personcentrerad… Och om patienten inte upplever sig som hjälpt är såklart detta störande, att hen är en person som är mer än själva diagnosen, som står i vägen.”

Själv glömmer jag aldrig en läkares pompösa replik till mamma, en byggsten i hennes läkarskräck: “Jag får intrycket att fru NN försöker styra MIN medicinering!” Låten hoppet fara om att få hjälp där, kan jag bara säga…

Det jag särskilt gillar hos är Rowe är hennes medmänskliga förståelse, även för de psykiatriker som till skillnad från henne hävdar att depression uteslutande är en fysisk sjukdom. Hon tror att de gör det  “först och främst för att de är godhjärtade människor. De ser så mycket mänskligt lidande och vill lindra det.” 

Vilken välgörande kontrast mot nutidens märkliga klickjagande hatkamp. Det senaste exemplet jag råkade se handlade om övervikt – och ja, jag har matat klickmonstret för att få citat… 😉 :

Smal bloggare: ”Man vet ju vad överviktiga gör, det är ju osmakligt!.. fult och oattraktivt… Det handlar ju om att man är lat… ett sinnessjukt frosseri av vidriga onyttigheter.”

Jag: EH? ❓

Tjock bloggare: “Uppmanar alla som följer mig att köpa en påse kanelbullar/chokladkaka/glassbytta/chipspåse/onyttigt och vräka i sig. Köp två! Eller tre!”
Samtidigt(!) – i sitt kommentarsfält: “Varför tror du att överviktiga överäter? Ta o gör upp med dina fördomar innan du kommer hit o spyr okunskap.”

Jag: EH? ❓

Vofför pratar de på detta viset? tänker jag. Det låter ju – ja, lite dumt…

Men Dorothy Rowe kan förstås förklara för mig:

Hur beslutsamma vi är i våra försök att få andra människor att anpassa sig till våra idéer avslöjar hur svaga vi känner oss.

För när vi värdesätter och accepterar oss själva känner vi oss inte svaga och därmed inte heller hotade av att andra människor har andra åsikter än vi. Vi kan lyssna, diskutera, kompromissa, ändra oss.

Jag ska fortsätta att läsa resten av de böcker jag har. Det är så upplyftande.

---

Faktaruta:
Dorothy Rowe föddes 1930 i Australien, flyttade till UK i fyrtioårsåldern. Första boken kom 1978: “Experience of Depression”. Enligt sin hemsida är hon fortfarande tillgänglig för intervjuer och föreläsningar. Senaste boken ”Why we lie” kom 2010.
http://www.dorothyrowe.com.au/

---