Jag minns änkenådens replik i Downtown Abbey när hon inte alls kunde begripa varför hennes son lorden inte tyckte att han skulle ignorera sin hustrus synpunkter:

“Why not? I know perfectly happy couples who haven’t said a word to each other for years.”

Några andra av hennes minnesvärda repliker:

Jag älskar henne, antagligen för att hon tänker så olikt mig som det bara går – helt beroende av det lodande, lyhörda samtalet  som jag är.

Nu tittade vi på ett program om otrohet och jämförde våra tankar kring det. Det har vi gjort förr, mest för att vi båda har svårt att begripa oss på det.

Är vi två onaturligt trogna? Starka känslor har vi ju – inga änkenåder här, om man säger så. Inte vet vi hur (eller varför… ❓ ) man flirtar, och ingen av oss tror sig nånsin blivit flirtad med. Ändå såg vi väl hyfsat bra ut på vår tid och kan vara väldigt trevliga – åtminstone vid en ytlig bekantskap… 😉 Eller har vi inte märkt ev flirt-försök? Trots att jag i allmänhet är bra på att uppfatta signaler blir jag ju alltid lika överraskad när ett par i en film plötsligt hoppar på varann – tydligen efter en ordlös överenskommelse. Men det kanske bara är så på film.

Vad är otrohet? Måste den ens vara sexuell? Om jag skulle upptäcka att min man hade ett mycket närmare förhållande till någon annan än till mig, någon som han prioriterade, engagerade sig i, öppnade sig för och anförtrodde sig till, skulle det nog kännas svårare än om han ramlat i säng på fyllan (vilket jag i och för sig har om möjligt ännu svårare att föreställa mig..). Men vid o-sexuell otrohet blir ju gränsen mera diffus, för jag vill ju att han ska ha vänner (även om jag vill vara Number  One 😁, jag erkänner). Om det kom att handla om de här samtalen som är så centrala för mig… Knepigt.

Åter till vad man traditionellt menar med otrohet.

Det värsta för mig är nog sveket. Teoretiskt (mycket teoretiskt!) sett kan jag tänka mig in i ett tillfälligt hjärnsläpp, även om jag själv har en spärr. Jag kan attraheras av män, till och med roa mig med att fantisera lite kring dem, men inte mer. Skulle det blir mer skulle jag riskera det jag har, och är jag villig att göra det betyder det för mig att det inte är bra nog. Då får jag ta ansvar för det.

Men att ha ett eller flera långvariga, hemliga förhållanden jämsides med det officiella kan jag inte ens teoretiskt föreställa mig. Jag skulle inte må bra vare sig på det ena eller det andra stället. Då bortser jag ändå från att jag är lat och erbarmligt dålig på att ljuga, så långvarigt hemlighetsmakeri skulle nog inte funka för mig.

Om man är överens om att ha ett “öppet” förhållande antar jag att svekdelen försvinner. För mig är det inte så – det är “all-in” som gäller ;), men jag undrar ändå: Kan det funka? För båda? I längden? Till och med Simone de Beauvoir läser jag led svårt av svartsjuka i sin öppna relation med Sartre, och:

“in this lifelong relationship of supposed equals, he, it turned out, was far more equal than she was. It was he who engaged in countless affairs, to which she responded on only a few occasions with longer-lasting passions of her own.”

Ja, inte vet jag.

Jag har ju inte varit utsatt för otrohet. Såvitt jag vet. En tid efter mitt första äktenskap dök det upp ett frågetecken, som jag till min stora lättnad kände att jag inte behövde grotta ner mig i vidare. För vi hade gjort slut på ett bra sätt, jag hade fått den genomgång och bearbetning jag behövde. När jag sa: “Jag måste gå och prata med nån om det här och det hjälper mig om du går med” så ställde han genast upp. Så när vi var färdiga var det lugnt. Sorgset, men lugnt.

Om jag fick reda på att min man varit otrogen vet jag faktiskt inte riktigt hur jag skulle reagera. Mycket beror nog på omständigheterna och – framför allt – vad som händer sen. Så för mig gäller nog detsamma här som i andra sammanhang – konflikter, dumheter, brott:

Hur tar jag mitt ansvar? Hur går vi vidare med det här?

Det var nog därför TV-berättelsen väckte tankar hos mig: Efter ett 26-årigt äktenskap med många barn misstänkte hustrun att nåt var “fel”. När hon hittade bevis och konfronterade mannen gick han. Och kom aldrig tillbaka. (Det framgick inte om han sen hade kontakt med barnen, men hon hade vårdnaden på heltid, och han hade en ny familj.)

Om jag efter en långvarig relation inte fick vad man kallar ett “avslut” skulle jag nog tvingas ompröva hela förhållandet. Hade det som jag trott mig leva i aldrig funnits – tilliten, närheten, lojaliteten och kärleken? Om min partner bara kan gå sin väg utan att inför mig ta ansvar för sina handlingar och försöka hjälpa mig att må så bra som möjligt – speciellt om han själv har ett nytt förhållande att se fram emot.

För mig vore det nog det största sveket.

I Downtown Abbeys salonger inser jag att det fanns en annan motivation för att behålla det yttre förhållandet samtidigt som man får det man behöver nån annanstans… Men det var ju i Downtown Abbey, det.

En värld vi gärna vill titta på, men inte leva i. Inte jag i alla fall.