När jag tänkte fortsätta att skriva om faktaresistens och rädsla fick jag en kommentar om ”kognitiv dissonans” – den obehagliga känsla som uppstår då våra attityder och beteenden inte samstämmer.

Exempel: Jag har köpt en dyr bil, som visar sig vara risig. Det stämmer ju inte med min självbild av att vara en smart och rationell person. Alltså ägnar jag mycken kraft åt att hitta sådana fakta som kan övertyga mig själv – och andra – att det ändå var ett smart köp.

Då blir det ju angenämare att umgås med personer som delar samma synsätt och åsikter.

I Wikipediaartikeln om kognitiv dissonans hittar jag ett klockrent exempel på hur vi söker trygghet i flocken, helt bortom all logik.

I boken “When Prophecy Fails” från 1956 beskrivs en grupp som trodde att världen skulle gå under ett visst datum. När inget hände, förutsägelsen alltså bevisligen inte stämde, splittrades inte rörelsen. Istället växte den. De som delade sektåsikterna med andra fick acceptans och minskade därmed sin plågsamma dissonans. Och deras övertygelse cementerades.

Visst är det intressant?

DN Kultur skriver: “I rädslans klimat härskar känslor över omdömet.”

När invandring beskrivs som ett okontrollerat lämmeltåg blir det ett hot som är rimligt att vara rädd för. Och vid rädsla tar autopiloten över, för då gäller det att överleva. Vårt varningssystem har inte anpassats för faror i det moderna samhället. Alltså är vi – ologiskt nog – inte naturligt rädda för exempelvis bilar, rökning, luftföroreningar eller klimatförändringar, däremot för ormar, spindlar, öppna platser och höjder. Och främlingar.

Rädslan för ”de andra” bygger inte på fakta eller rationella skäl, utan på känslor och fördomar. Vi har en inbyggd ovilja mot risker och förändringar, vi är vanedjur som automatiserat våra liv för att förenkla komplexiteten i tillvaron. (Jag minns irritationen mot den som snodde min invanda plats på Roslagsbanan!)  Vår hjärna är mästare på att hitta skäl för att säga nej till det okända. För det kan vara farligt.

När vi är rädda aktiveras inte heller den medmänsklighet som också är en bärande del av vår mänskliga natur. Autopiloten sysslar inte med sånt. Jag läser om den ”flytande rädsla” som kan uppstå i det individualiserade samhället, där många har blivit över, arbetslösa och osäkra.

Och jag läser en tankeväckande artikel: “Antirasismen kommer aldrig att besegra SD”.

“Det är lättare att hata något nytt och skrämmande än att maktlöst se allting runt omkring vittra sönder utan att kunna förhindra det. På det sättet är vi lika, antirasisterna och SD:s väljare. Vi ser gemensamt hur det Sverige vi vuxit upp i vittrar sönder. Och vi ser båda den andra sidan som orsaken.

SD har byggt sin framgång på att kalla sig sanningssägare. Kanske är det dags att ta tillbaka det ordet. Kanske är det dags att uttala den sanning som bor mellan deras historia och våra motargument; Att invandring kostar pengar, men att vissa saker är värda kostnaden. Att äldrevården inte fungerar, att vi inte vet hur vi ska lösa lärarbristen, att privatiseringarna har medfört lidande, att köerna inom vården är för långa, att integrationspolitiken inte är perfekt, men att inget av det är flyktingarnas fel.

Man måste erkänna att problemen finns där innan man kan lösa dem. Man måste lyssna på dem som lever med dem.

Antirasister, kallar vi oss. Men att vara ANTI vinner inga val. Vi måste vara FÖR någonting. Det är dags att erbjuda egna lösningar och egna sanningar. Vi måste vara för det Sverige som vi kallar vårt.”

Det är därför jag blir så oerhört trött när jag ser utspel på utspel “sätta press på regeringen”. När jag hoppades att man insett att tiderna kräver nån typ av samlingsregering. För att på kort och lång sikt definiera och ta itu med problemen.

Vad jag tycker om SDs tilltag att tala i MITT nam på sitt lögnaktiga informationsblad ska jag inte gå in på – då riskerar jag hjärtstillestånd.

Avslutningsvis citerar jag Elisabeth Åsbrink: “Demokrati utgår från tillit.”

Somliga är rädda för flyktingar. Andra är rädda för rasister…

Jag är rädd för rädslan. Rädsla gör människor irrationella och möjliga att manipulera. Demokrati utgår från tillit. Det betyder inte naivitet, utan på att ta fasta på dem som förenar olika människor. Demokrati kan aldrig bygga på rädsla.

Like! 👍