När jag visade upp min förstfödda på jobbet sa någon vänligt: “Så söt! Det syns att pappan inte är svensk.” Jag tittade på min dotters tjocka, kolsvarta hår (precis som mitt som nyfödd), hennes mörka ögon (senare ljusnande) och hennes gyllenbruna kind (gulsot). Det enda min arbetskamrat visste om barnafadern var att han inte var svensk – inte att han var lika blond och blåögd som jag…
Nyligen lyssnade jag på ett dokumentärprogram om förra årets mörkhyade lucia i SVT och den storm av näthat som utbröt, främst förstås på Avpixlat, med över 4000(!) kommentarer.
I programmet intervjuas bland annat två av de kommenterande. En man såg det som “ytterligare en tradition som trampas ner”:
”Hon tar ändå över något som är ursvenskt och har inte ett svenskt utseende: Nu tar invandrarna över, så den här traditionen tillhör inte er längre.”
Och han gick längre än så. Senare säger han att det var för att han skrev “i ilska”:
“Det röda bandet kan t ex symbolisera en kvinna som blivit gruppvåldtagen och blöder från underlivet, om man har en svensk lucia. Alternativt kan det symbolisera att statskassan blöder om man har en Lucia som inte är född i Sverige.”
Det är ju lätt att ironisera över att så många så intensivt ömmar för den “gamla ursvenska traditionen” som varken är särskilt gammal eller särskilt svensk, utan bygger på en blodig historia om en flicka från Sicilien som helgonförklarades av katolska kyrkan. (De riktigt urgamla sederna innehöll INGA oskyldiga unga flickor…) 😈
Men jag börjar istället fundera över vad det kan röra sig om. Egentligen.
Ur kommentarerna: “Notera: Kvotnegern kan inte ens mima riktigt”. Lucian var alltså körmedlem och sjöng förstås med, precis som vanligt. Varför kan man inte se det? Vad är det hotfulla som ställer sig i vägen?
Det slår mig att de här självutnämnda representanterna för ”svenska folket”, som alltså uppfattar sig som “de riktiga svenskarna”, verkar så otrygga i sin svenskhet. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att uttala mig för “svenska folket” och jag kan inte minnas att jag sett något annat parti än SD göra det heller. Men jag är ju självklart svensk, utan att nånsin (förrän just nu) ha funderat över det, känner inte till några utländska förfäder, har alltid bott och trivts här, är lite svenskt präktig och lagom, etc.
Nu tänker en kommentator som en reaktion på luciafirandet rösta på SD, “de enda som kan ge mig min identitet som svensk tillbaka.” MEN: Hur kan någon annan ta min identitet som svensk ifrån mig – eller ge den tillbaka? Den är ju en självklar del av mig, bland mycket annat.
När de här “riktiga svenskarna” söker skydd i det de kallar “ursvenska” traditioner verkar de vara försvarslöst utlämnade åt en brutal omvärlds misshandel: “En svart lucia och en rappare – är att pissa svenska folket i ansiktet utan att låta dem stänga munnen först.” ❓
Jag är uppriktigt oförmögen att förstå varför det är ett hot om “dom andra” deltar i exempelvis det svenska luciafirande. Jag ser det helt osentimentalt som en trevlig tradition i vintermörkret. Om vi begränsade deltagandet däremot så att bara en del fick vara med fanns väl en uppenbar risk att stödet för den traditionen med tiden minskade. De som inte fick vara med kanske rentav hittade på nåt roligare…
Patetiskt verkar de här “riktiga svenskarna” söka trygghet från hoten de uppfattar bland dem de uppfattar som “de sina”. Och då vill exempelvis jag inte alls vara vara med. De kanske märker att det finns fler såna som jag? Och blir ännu otryggare… osv i en ond spiral.
Mannen som skrev i ilska om gruppvåldtäkt har röstat på SD så länge de funnits men är för mycket rasist för att kunna bli partimedlem. I intervjun försöker han utan ilska förklara sin rasism och beskriver hur han känner en spontan gemenskap med dem som “ser ut som han själv”.
“Jag känner en större samhörighet när jag är tillsammans med dom som uppfattas som svenska. Det är som en osynlig samhörighet på nåt sätt, jag känner att det finns ett band.”
Jag gissar att jag är en av dem han menar. Och jag har ju svårt att hitta någon jag spontant känner mindre samhörighet med än någon med hans åsikter. Alla andra svenska politiska partier tror jag mig väl ha nåt gemensamt med, även dem jag aldrig skulle rösta på. De är en del i demokratin, som med sina fel och brister väl ändå är det bästa vi har.
Men det här kan ju inte SDaren veta. När han ser mig, tror han alltså automatiskt att vi är “besläktade” i vårt tänkande?
I så fall: Hur ska jag kunna förhindra det? Ska vi gå runt med förklarande bildtexter om halsen? För den här mannen hade det minskat hans ilska om man i TV-rutan lagt in en text med lucians svenska namn och “en rad med koppling till att hon är svensk”.
Nä, ju mer jag försöker begripa tankesättet, desto mer främmande känns det. Om jag tänkte i såna banor skulle jag uppfatta det som osvenskt, faktiskt…
Ett år efteråt funderar den unga Lucian, ungefär som jag:
”Man vet inte vilka som skriver så och man vet inte hur djupt det sitter i dem. Jag funderar på hur det kunde bli så här. Det måste vara nåt annat som ligger bakom.”
Så tänker jag... 🐾 
Precis som du tänker jag.
Jag har aldrig bett om lov att vara svensk, eller inte. När det gäller kultur finns det så enormt många andra lager än nationalitet eller etnicitet, som klass, utbildningsnivå, yrke, lokalgeografi, umgängeskrets, och rena skära personliga intressen, med mera… Man måste nog vara tämligen osäker om man faktiskt längtar efter att stoppas in i ett trångt litet stereotypt fack (och handen på hjärtat, lilla SD:are – har du någonsin ätit en pizza?)
För rätt många år sedan hade jag min första mans sydeuropeiska efternamn. Då fick jag ibland frågan ”och var kommer du ifrån?”. Visserligen har jag ”svenskt” smutsblont hår och ljus hy, men ögonen är bruna så det räckte nog. Ja, vad skulle jag svara? ”Sverige”. ”Ja men från början?” … ”Ångermanland” Sedan bytte jag namn efter skilsmässan och det räckte tydligen för att jag skulle bli svensk igen för nu kommer inga frågor.
GillaGilla
För mig ligger redan i begreppet människa den oändliga variationen på längden och tvären. Det jag inte förstår är att inte alla märker det redan inne i sig själva? Men de kanske inte vågar ”titta efter”? 😦
Bara tanken på att alla slaviskt skulle följa alla etikettsregler, hela tiden, får mig att känna mig instängd… Boooring!
GillaGilla
Ja det är bedrövligt. Att det finns så många obildade och rädda. Det här att ha flera identiteter, vi har faktiskt plats inom oss för att ha det.Känner mig själv numera sedan ganska länge mera svensk än finsk. Var finlandssvensk på -20-40talet. Förvandlas efter ngra dagar i Finland till det gamla. Allt känns bekant och trevligt. Men när jag är hemma här igen känns ju det mera självklart.Det är en rikedom att ha flera identiteter. Finland har ju tillhört Sverige, men de vet nog kanske inte SD-arna.
GillaGilla
Visst är det en rikedom att ha flera identiteter. Och att få tillgång till andras olika identiteter. Om vi vågar öppna oss och dela med oss till varann. Rädslan är nog det farligaste. Var kommer den ifrån?
GillaGilla
En sak till… jag bor ju i sydligaste delen av landet, som vad jag förstår är något av en högborg för SD. Men under den del av historien då det alls funnits nationalstater har den mest tillhört Danmark. Som uppvuxen i mellansverige kan jag ibland finna vissa av de lokala sedvänjorna ganska osvenska, ködisciplinen kan t.ex. lämna en del övrigt att önska 😉
Det som gammelmormorn skriver är ju så sant så, de flesta människor är fullt kapabla att ha flera identiteter, eller sidor på sin identitet. Vi beter oss på ett sätt hemma i sommarstugan och på ett annat sätt på finmiddag hos chefen, och det är inget konstigt med det, vi tappar inte bort oss totalt bara för det. Hur roligt hade det ens varit att resa om allt var exakt likadant i hela världen?
Tyvärr kan man ha tusen argument, men jag tror inte man kommer så långt genom att bara skälla ut folk. I princip är det väl alltid så att människor bara förändras om de själva ser att de har något att vinna på det (jag menar inte pengar utan kanske vänskap och respekt).
GillaGilla
Den äldre kvinnan i programmet (OK, insåg småningom att hon är betydligt yngre än jag…;)) var förtidpensionär, hade jobbat i vården och sett missförhållandena. Hon röstade på SD f a de lovat mera personal i vården. (Hur man kan tro på det …?) Men där förstår jag ju logiken.
Jag har bara pratat (ja, bråkat blev det, tyvärr!…) med EN SD-are och han har en undertryckt aggressivitet som bubblar upp på ett ganska otäckt sätt bl a när han pratar om dem han kallar ”skynken”… Men rasisten i programmet verkade lugnt vilja försöka förklara hur han tänkte.
Därför lyssnade jag, för som du säger, att skälla är ju meningslöst.
Men det kändes bara ännu mer obegripligt utan rädsla/ilska…
GillaGilla
De måste satt kaffet i halsen när Rickard var med och sjöng! Underbart 😜😜😜
Håller med dig – fattar inte deras problem. Pinsamt och inskränkt.
GillaGilla
Det kusliga är ju att de bara blir fler och fler…
Ska man emigrera i värsta fall? Fast andra länder verkar ju ännu värre. O så är jag ju så – ja, svensk. 😉
GillaGilla
De hörs nog tyvärr mest. Alla vi andra bör ta ton också och inte låta deras åsikter så oemotsagda.
GillaGilla
Det är ju så jag hoppas – och tror – att det är. Men såg just senaste opinionssiffrorna. Då blir man ju dyster en stund…
GillaGilla
Jag är på väg att gå och lägga mig men ville bara säga att jag också lyssnade på programmet. En massa blandade känslor – och så ohyggligt det var att höra de två resonera. Ser fram emot att läsa ditt inlägg imorgon och tänka vidare.
GillaGillad av 1 person
Jag gillade programmet för att det byggde på samtal, så att man kunde lyssna. Och det man hörde var faktiskt skrämmande, till stor del obegripligt. Mest obegripligt tycker jag är att SD växer.
Men jag hoppas att det är som Ewa skrev här: Att de hörs mest. Fast opinionssiffrorna… VOJNE 😦
GillaGilla
Bedrövligt med detta hat och att dessutom på avpixlat o sådana sidor, sprida sådant näthat som kan leda till att ”tokar” tänder eld på flyktingförläggningar t ex.
Är dom så dumma att de tror att Lucia är en ursvensk tradition? Från början var Lucian mörk. I Italien. Kul sedan att vi i norden fört in traditionen med vårt utseende. Men nu lever vi i en global värld. Var står det skrivet att Lucian SKA vara ljushårig? Är det ok med en mörkhårig om hon har blå ögon? Är det ok med en rödhärig? Med en med lockigt hår?
Hur är det med pepparkaksgubbarna, får dom vara bruna? Eller ska dom vara mjölvita? Får tomten ha grått skägg eller är det enbart vitt som gäller? Blir så trött på såna där toknissar. Inte bidrar dom väl med att sprida glädje över Luciafirandet, men det är väl precis glädjespirande den tradition brukar vara här hos oss?
GillaGilla
Ja, om man brukar gå in på Avpixlat riskerar man nog att få en lite speciell verklighetsuppfattning…
En kommentator trodde att Lucian ska vara ljushårig eftersom Lucia kommer från ”ljus”. Det handlar förstås inte om hårfärgen (hon var som sagt italienska!) utan ”ljusbärerska”. Men så föredrog han att tolka det. F a få det att passa in i hans bild…
GillaGilla
Ja, är huvudet och den egna bildningen tillräckligt låg så……..
Man kan ju undra om det är ett stort misslyckande från vår skola som inte förmått att ge dem mer bildning än så?
GillaGilla
Ja, varför är ju det man undrar… 😦
GillaGillad av 1 person