Råkade se en artikel om den dyraste lägenhet som nånsin sålts i Stockholm. För 104,5 miljoner hade någon köpt 418 kvadratmeter på översta våningsplanet i det högsta av de fyra tornen i nyproducerade ”Continental Apartments”.

Jag hittar hemsidan och hamnar – förstås – i en reklamfilm av det slag jag kallade ”hästar i dimma” (och avskydde!) när jag jobbade med hemsida. Texten är givetvis på engelska, vi är ju i Stockholm, med alla våra ”Malls” och deras ”Unexpected Shopping”… De här lägenheterna erbjuder alltså:

A place that no one has ever experienced

(Jag upprepar: det handlar alltså om lägenheter. I Stockholm.)

De vackra unga människorna som poserar på bilderna ser så OERHÖRT uttråkade ut att kroppsspråket ropar åt mig: ”Oh, vad jag önskar att jag var någon annanstans.”

Fast egentligen kanske det är sofistikerade de ser ut? I would’t know. 😉  För jag inser förstås att jag absolut inte ingår i målgruppen.

Och det kanske innebär att presentationen funkar väldigt bra? I själva verket.

Jag har ändå liiite svårt att tro att de verkligen ser ut så här, de som hostar upp 104,5 mille… men det är nog bara jag som är ”sån” igen.

Det hela påminner om något och jag inser att det är reklamfilmen för Elitsinglar. Den som erbjuder ”Seriös dating online för sofistikerade singlar” – på samma moderna blandspråk som vi väl börjar vänja oss vid. Vi är så illa tvungna. (Ibland känner jag mig äldre än annars.)

En tjusig man eller kvinna i en blänkande omgivning (kanske en ”Continental Apartment” rentav?) uttrycker välformulerat varför de bara nöjer sig med det bästa – eliten. Och jag förstås kan inte låta bli att tänka: TÄNK om de skulle råka prutta?

Det är som jag minns det. För jag hittar inte reklamfilmen på nätet och får inte titta på deras hemsida utan att bli medlem. Känner de månne mina vibbar – ”RED ALERT: INGÅR INTE I MÅLGRUPPEN!”  ❓

Fast jag hittar en norsk parodi, dock utan den stiliga miljön:

Jag får i alla fall lust att pipa dem allihopa lite i magen, sådär som man gör med små barn, för att få ett jätteskratt tillbaka. Och känner mig lite fnittrig, med ett visst mått av moderlig ömhet.