Återkommer till det här märkliga svartvita “tummen uppellerner” som jag, gamla mänskan, ser överallt. Och inte alls förstår mig på.

Om jag verkligen vill/inte vill något verkar omgivningen känna in det. Likaså har jag i allmänhet inga problem med att inse om jag gått över en gräns, exempelvis lagt näsan i blöt. Får jag ett undvikande (eller inget) svar märker jag det och släpper omedelbart ämnet, ibland med en ursäktande  variant på “Det angår ju inte alls mig, hur kunde jag tro det?”. (Jo, förresten, om personen gömmer sig bakom en låtsasvänlig mask kan jag missa budskapet, men då har man ju desarmerat hela mekanismen och får skylla sig själv.)

För det här är ju en del av det sociala spelet vi lär som små barn, när vi läser av de vuxnas ansiktsuttryck och kroppsspråk redan innan vi behärskar orden. När mina barn var små såg de mig uppmärksamt i ansiktet och visste precis när de gått liite för långt, och jag höll på att bli ARG. Och jag visste att de visste. Ordlöst.

För ett trettiotal år sen berättade en väninna om mycket känsliga livserfarenheter. Jag ställde en oförarglig följdfråga som hon inte ville svara på. Då gjorde hon inte det. Helt enkelt. Samtalet fortsatte – och än idag minns jag vilken fråga hon inte ville svara på, och kommer aldrig att upprepa den. Jag tycker fortfarande den var oförarglig, men här gäller hennes regler.

När jag var gravid tyckte jag det var jättekul att få uppmärksamhet och lät gärna kompisar känna på min intressanta mage. De flesta av mina vänner var likadana, men en visade med kroppsspråket att hon inte ville ha det så. Jag drog mig genast tillbaka och vet fortfarande efter många år vem som inte vill vad.

Ett icke-känsloladdat exempel från den välkända etikettspalten som verkar ha muterat till någon sorts relationsrådgivning: En tjej har lånat ut sin älsklingsväska till en kompis för ett speciellt tillfälle. Nu får hon inte tillbaks den trots påminnelser.

Frågeställaren undrar: “Hur ska jag göra för att få tillbaka min väska och hur ska jag slippa sånt här i framtiden? Jag vill ju inte verka taskig.” (Vilket gissningsvis var anledningen till att hon lånade ut väskan från början.)  Svar och kommentarer: “Du får säga ifrån på skarpen att du aldrig kommer att låna ut något till nån som burit sig så illa åt. Var inte så mesig!” (Någon enstaka vill rentav polisanmäla.) “Du ska minsann inte behöva hämta den, det är hon som ska komma med den.”

Och det är ju sant alltihop, men som alltid ser jag inte varför det bara ska finnas två lägen – mesig eller arg. Det viktigaste är väl att man löser problemet.

Det KAN ju faktiskt hända att detta är gjort i (ungdomligt?) oförstånd. Och även om det inte är så kan det ibland vara konstruktivt att utgå ifrån det, för att ge den som gjort bort sig en möjlighet att slippa tappa ansiktet. Särskilt om man vill behålla vänskapen.

Varför inte åka dit, ringa på dörren och säga ungefär:  “Jag behövde min väska ikväll, så jag kom hit för att hämta den, tack!” Om man då inte får den är det dags att bli skarp i tonen, MYCKET tydlig, eventuellt otrevlig. För det måste man förstås också kunna. Direkt till den det gäller, inte nån annan, eller en frågespalt.

Om vänskapen inte håller för det var det väl ingen riktig vänskap. Om man fortsätter att vara vänner och samma person åter vill låna något kanske det räcker med ett skämtsamt: “Nähä du, så roligt ska vi inte ha. Vi vet hur det gick förra gången, eller hur?”   😉

Räcker inte det får man ta bort det vänliga leendet och bli tydlig: “Jag menar faktiskt allvar. Jag blev väldigt irriterad av att vara tvungen att tjata för att få tillbaks mina grejor. Så vill jag inte ha det.” Och sen är det färdigdiskuterat. “Så är det bara.” 😐

För jag har lärt mig (den hårda vägen) att när jag verkligen vill bli tagen på allvar ska jag inte i evighet fortsätta att förklara mig, utan övergå till att vara vänlig men bestämd – vid behov bara bestämd: “Så tycker jag, och eftersom det är min väska är det i det här fallet jag som bestämmer.”

Om vi inte lär oss det här uppstår problem. Kan det vara därför det är så mycket man “inte får säga nuförtiden”? Orsaken till denna märkliga kränkthet vart man ser?

Själv tycker jag att det är bättre att säga det man vill – under förutsättning att man gör det av välment intresse, förstås. Och vara beredd att dra tillbaka det, eller be om ursäkt om det blev fel. En närgången fråga eller en klumpig komplimang KAN ju faktiskt vara välment. Och  då kan det räcka med ett skämtsamt avvärjande, så att det inte upprepas.

Ett tips: Om frågan eller komplimangen INTE var välment kan jag ibland vara så infernalisk att jag låtsas att jag tror det, och svara riktigt bajsvänligt tillbaka. Tro mig: Det retar gallfeber på en lismande illvillig person, och är väldigt svårt att bemöta.  MOHAHA! 😈

Men så gör jag bara till särskilt “förtjänta”. Annars är jag nog ganska snäll.