Om tryggheten i att kunna uttrycka sig

När vi är barnvakter den här gången har barnet inte ens tid att säga “Hej då!” när mamma går. Han kollar nämligen på flodhästen. (Och ville INTE att mormor skulle dansa som hunden, kan jag avslöja.) 

Han gillar ju att vara på dagis, så jag inser att han numera – till skillnad från förra gången vi var barnvakt – vet att mamma brukar komma tillbaka. Varje gång hittills, faktiskt. Men jag är övertygad om att det också beror på orden. Att det ligger en trygghet i att veta att man kan uttrycka sin undran, oro, och få svar som man förstår. 

Så är det ju för mig. Om jag sätter ord på det som känns svårt blir det hanterbart – ibland spricker det som ett troll i solsken. Och jag har svårt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna må bra om jag istället snabbt försökte tänka på nåt annat. Gror inte känslan då, där i skymundan, och blir allt svårare att överrösta – eller dränka i något? Jag tänker inte ens försöka.

Åter till barnet.

Småningom kollar han med oss: “Pappa är på jobbet.” Ja, just det. “Mamma är på jobbet?” Nej, mamma är och sjunger. Då vet han: “Mamma sjunger i kören.” Så var det med den saken. Han upprepar det då och då, men det är lugnt. Först långt senare blir det sorgligt en stund: När någon hörs i trappan och lyckan hinner bli så stor: MAMMA! 😀 – innan det syns att det inte är mamma än. 😭

En ljus vänlig röst ekar det mesta som sägs, för senare bruk. I vagnen pågår en lågmäld monolog om alla fina lampor man ser. Och så praktiskt att vänligt kunna be om hjälp: “Ska momo lämpa till?” eller tala om: ”Nä, inte sjunga den!”  eller ”Så ska det vara!” 

Fast det går förstås väldigt bra att kommunicera ordlöst också. Tyvärr har vi ingen kamera till hands när det blir dags för blöjbyte. Det är jobbigt nog som det är, utan att jag egentligen begriper varför – det var ju mycket knepigare med snibbarna på min tid. Jag tror att  jag inte riktigt litar på att jag fått till det med kardborreknäppningen. Och  så blir vi ju lite stressade av att försöka skynda på, eftersom vi vet att barnet inte brukar gilla blöjbytet, utan försöka slingra sig undan.

Fast inte med oss. Det syns tydligt att han tycker synd om oss – och är lite orolig för hur det här ska gå. Han ligger blick stilla med hängande ben och bara tittar medlidsamt bekymrat. Den här gången tycker jag själv att resultatet blivit tveksamt, och funderar över om vi skulle våga göra om hela proceduren. När jag vänder mig om har barnet raskt fattat beslutet åt oss, rivit av sig blöja och byxor. ”Gör om och gör rätt!” menar han.

Och ställer upp för ytterligare ett försök. Med samma änglalika tålamod. Fast lite orolig för oss är han, det syns.

Nu har jag i alla fall läst in mig på blöjbyten och ska nästa gång försöka att se till att även klara punkt 3: “Se till att läckageskydden är utfällda”. Såna finesser hade vi inte på snibbtiden.

Nedanstående teknik behärskade jag däremot. Och då visas bara blöjisättningen, inte den knepiga delen – hur man lyckas sätta på den och knyta på sidorna. Det var armbågar inblandade, kan jag avslöja.

12 reaktioner på ”Om tryggheten i att kunna uttrycka sig

  1. Jag hade oxå snibbar till mina två första barn och sen fanns dom inte att få tag på längre. Vilken teknik man fick in!

    Gilla

      1. Jag kom heller aldrig överens med blöjbyxor och bestämda att när sonen var 2 så skulle han bli blöjfri. Och med Dr Philmetoden så gick det på en dag 🙂

        Gilla

    1. Det kom randiga byxor småningom, men då hade vi redan lärt oss, o så vaar det dyrare. Vi hade dem till fint. När jag var tolv hjälpte jag mamma vika cellstoff o trä på nät… Gammal är man.

      Gilla

Lämna ett svar till lenaikista Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.