Jag såg TV-serien om Kerstin Thorvall och är ju gammal nog att minnas hennes “tonårsbibel” från 1959  “Boken till dig”  – även om jag tror det var en annan, liknande,  jag själv fick som knoppande tonåring.

Och jag minns hennes offentliga berg-och-dalbana:

1. Den skickliga modetecknerskan
2. Småbarnsmamman med de idylliska kåserierna och de fina barnböckerna
3. Den äckliga och pinsamma bekännelsekärringen
4. Den frigjorda feministikonen som lever ut sin kåthet

Särskilt det sista ger mig problem.

Jag har läst flera av hennes böcker, men varken där eller i programmet kan jag se den “alltmera frigjord kvinna”, som SVT beskriver, som “vägrar förminska sig, som tar för sig av livet, skrivandet och möter friheten i erotiken.” Eller i en krönika: “Hon levde ut det liv och de lustar som vi, låtsasnormala, tänker i hemlighet men aldrig skulle göra.”

Nu är jag inte rätt person att prata om kåthet för jag funkar inte så att jag blir tvärkåt på främlingar, lusten kommer istället krypande i samspelet med en älskad människa. Men jag uppfattar ingen lustfylld, livsbejakande kåthet varken i böckerna eller i TV-filmen, bara tvångsmässigt, ångestfyllt juckande. För hennes ångest kan jag känna in mig in i, trots att jag själv aldrig upplevt sådant. Jag känner starkt för henne – men ”kåt och glad” – Nä! I “Det mest förbjudna” – både boken och TV-serien – söker hon ju också hjälp för vad man väl idag skulle kalla sexmissbruk.

Men det som gör TV-serien verkligt plågsam för mig är tanken på BARNEN. Mamma försvinner då och då, till psyket eller till andra män. Men allra mest hjärtskärande tycker jag det är när hon – trots att hon tummat! – skriver en bok om sonens första, sköra tonårsförälskelse. Den som han i förtroende berättat om i den enda scenen där jag såg Thorvall ha riktigt nära kontakt med någon.

Jag kan inte se det här ideologiskt och principiellt – att tabun bör brytas eller att män minsann gjort så i alla tider. Det hjälper liksom inte. Särskilt inte barnen.

För mig är det helt enkelt så att en förälder som inte kan ta hand om barnen på det sätt de behöver måste skaffa dem den trygga basen på annat sätt. För att sen förhoppningsvis kunna finnas kvar i bilden på egna villkor, som “bonusförälder”.

Och det gäller både mammor och pappor.

I TV-serien får jag inget intryck att någon funderar över andra lösningar för barnen. Sen läser jag i artikeln “Thorvalls sista önskan” att det av hennes kvarlämnade papper framgår att hon efter efter den första skilsmässan, när båda gift om sig och äldste sonen stannat kvar hos sin pappa, var villig att avstå även från de andra två sönerna, för att hon kände att hon inte räckte till. Det känns bra att se, annars riskerar hennes insikt om att hon är en dålig mamma att verka vara bara koketteri.

Men sönerna blev kvar hos henne, trots att pappan verkar ha varit den mest närvarande föräldern även före skilsmässan. Ändrade hon sig? Eller var tanken omöjlig för samtiden?

Hennes mamma fanns där, men med tanke på deras komplicerade förhållande var väl inte den lösningen den bästa. Boken som gjorde Thorvall så hatad, “Det mest förbjudna”, handlade ju om uppväxten med en förtryckande och livsförnekande mor. Slutligen gör den vuxna dottern uppror mot modern genom att leva ut sin undertryckta sexualitet med olika destruktiva män, i vilka hon letar efter sin egen far, som dog när hon var elva.

Mamman var ju fortfarande samma rigida, pryda person som Thorvall beskyllde för att ha förstört både hennes och pappans liv. Och det verkar vara mamman hon demonstrerar mot i TV-seriens mest barnsliga trotsbeteenden. Barn och barnbarn råkar liksom bara finnas där.

Var det så hela deras liv?

Slutscenen berörde mig starkt: Kanske hade det kunnat finnas en öppning mellan mor och dotter? Det verkar som om mamman inte berättat hela historien för dottern, varför fadern åkte in och ut på psyket för att småningom dö där.

När fick hon veta den? Den starka boken “När man skjuter arbetare”, som även kritikerna uppskattade, handlar ju om mammans historia. Med stor inlevelse beskrivs den mycket unga och gudfruktiga skoghuggardottern som gifter sig med en charmerande läroverksadjunkt från fin prästfamilj. På bröllopsnatten förs hon till sjukhus efter en brutal våldtäkt.

Det hon inte fått veta är nämligen att hennes man är sinnessjuk och egentligen inte får gifta sig, eftersom sjukdomen betraktas som ärftlig. Gudfruktig och skamsen kan hon inte lämna sin man, men gör allt för att hålla ”Sjukdomen” hemlig för sina föräldrar och försöka hantera mannens våldsamma svängningar. Hon tillbringar resten av sitt liv med att försöka skydda sin dotter, först mot hennes pappa och sen mot henne själv. För den  brännande frågan är och förblir: “Har hon ärvt ”Sjukdomen”?”

Därför kämpade hon för att dressera dottern, gjorde henne till den duktiga flickan som sent revolterar – och fortsätter med det resten av sitt liv. Hennes kvävande ängslighet ingick i strävan efter att det skulle “bli lagom” på dottern – mellan den “översexualiserade” fadern och den frigida modern.

Men “lagom” blev aldrig Thorvall.

Efter hennes död säger en av sönerna om sin uppväxt: “Jag blev en sån som hittade strategier för att undvika sammanbrott hemma.” och: “Det gällde att vara normal. Att anpassa sig.”

Allt går igen.

Två andra söner säger att de inte hatar sin mamma. “Inte längre. Det går inte att hata den som inte klarade av att leva.”