En gång  för länge sen hade min mamma av den auktoritäre läkaren fått en medicin som långsamt verkade stänga ner alla hennes livsfunktioner. När den inte hjälpte henne – tvärtom! – höjde läkaren dosen, med ännu sämre resultat. Till slut ingrep någon orolig anhörig – var det jag eller en moster? – och frågade försynt om inte medicineringen borde kollas upp. Nästa läkarbesök sa läkaren indignerat till min redan skrämda mamma:

“Det verkar som om fru NN försöker styra MIN(!) medicinering.”

På något sätt påminner detta mig om ytterligare en aspekt av Macchiarinifallet, som jag ju nyligen snöade in på: Den världsberömde stjärnkirurgen på Karolinska, som opererade in plaststrupar på människor utan att ha testat på djur om det ens var möjligt. Det var det inte.

Men när patienterna dog under svåra plågor ändrade kirurgen helt enkelt bilder och uppgifter i sina rapporter om den revolutionerande metoden. (Enligt principen ”Backa ALDRIG!”) Rapporterna om hans framgångsrika operationer ligger fortfarande ute, bland annat på välrenommerade tidskriften Lancets hemsida.

När skandalen briserat och KIs rektor slutligen avgår kommenterar styrelseordföranden: “Eftersom rektor inser att han haft fel när han friade är det naturligt att han avgår.”

Där är det igen! Är verkligen det enda naturliga att man in i det sista kämpar för ett dåligt underbyggt beslut – och sen avgår? Vore det inte smartare att istället ifrågasätta om man möjligen har gjort fel och i så fall försöka rätta till det? På ett tidigare stadium än när man tvingats in i ett hörn som det blir allt svårare att ta sig ur.

I Macchiarini-fallet saknades ju inte tydliga varningar: 2014 inkom två anmälningar – en från fyra KS-läkare, en från en belgisk forskare inom området. 2015 kom en extern utredning fram till att det handlade om forskningsfusk. Samma år rapporterade dessutom “Uppdrag granskning” i princip allt som senare framkom i den ambitiösa och uppmärksammade dokumentären 2016, den som slutligen fick bubblan att brista.

Efter alla dessa varningssignaler beslutade Karolinska genom rektor att tvärtemot utredarens rekommendation fria från forskningsfusk och dessutom ytterligare FÖRLÄNGA(!) Macchiarinis forskartjänst. Det är alltså den tjänst som han nu fått sparken ifrån, vilket han tänker överklaga osv osv. Historien fortsätter och bevakas internationellt, elva utredningar pågår och Karolinskas anseende är svårt sargat.

Tänk vad smart om man agerat tidigare, istället för att hänga kvar vid tidigare beslut med alltmer vitnande fingrar.

VARFÖR gör man så? ❓

Även prestigefyllda tidskriften Lancet har svårbegripliga problem med att backa. Utan ens en brasklapp låter man sitt eget idolporträtt av Macchiarini och de positiva artiklarna om hans framgångsrika operationer ligga kvar på nätet. Trots den uppenbara risken för att flera patienter ska behandlas med samma (dödliga) metod.

VARFÖR? ❓

I en blogg läser jag att Lancet sannolikt låst sig redan genom sitt översvallande bemötande av tidigare Macchiarini-artiklar. Med vitnande knogar fortsätter man därför att hänvisa till att man väntar på formellt besked om forskningsfusk från Karolinska. Det räcker tydligen inte att rektor avgått på grund av sitt felaktiga friande tidigare – ens för att lägga in ett förtydligande, som KI gjort… Allt enligt principen: ”Backa ALDRIG!” Högt upp i sökresultatet kommer ironiskt nog Lancets triumferande information om att Macchiarini är friad från forskningsfusk – alltså förra gången, enligt det överspelade beslutet, som rektor nog skulle ge mycket för att ha ogjort…

Samma attityd såg jag i Quickfallet, en annan av mina “spaningar”, om den dömde massmördaren, som slutligen friades från alla mord.  Föräldrarna till ett av de möjliga mordoffren var tidigt övertygade om att Quick var oskyldig, och att den riktige mördaren alltså gick fri. De har berättat hur åklagaren van der Qwast bemötte dem när de uttryckte sin oro:

“Det är JAG(!) som företräder er son. Och han har nu fått upprättelse!”

Den åklagaren är med i “Quick-gänget”, som fortfarande är övertygade om att Quick är skyldig, trots att han friats i domstolar. Som sagt: Backa ALDRIG!

Offrets föräldrar, som fortfarande ville få fast den riktige mördaren, vände sig till advokaten Pelle Svensson och frågade om de kunde begära resning för Quick. Men det kunde bara Quick själv eller åklagaren, dvs samme van der Qwast, som de redan pratat med.

Då lämnade Svensson in en rättsutredning till justitiekanslern, JK, med allt som hänt under förhören, alternativa gärningsmän, brottsplatsfynd, vittnen etc. JK avslog direkt föräldrarnas begäran att ­inleda förundersökning, åtala ”fuskarna” och begära resning i mordmål.

Dåvarande JK hette Lambertz, är också med i Quickgänget och fortfarande övertygad om att Quick är skyldig. (Inom parentes är Lambertz också med i KIs etikråd, det som rådde rektor att fria Macchiarini från forskningsfusk. Sverige är litet!)

Sen kom Råstams och Josefssons ambitiösa och uppmärksammade böcker och en advokat som pedagogiskt presenterade fall för fall. Alla domar revs upp och Quick friades.

Som Quickgänget ser det: ”Allt är medias fel! Innan de ingrep var det lugnt.” Och  det var det ju. Skrämmande nog.

Jag läser i Pelle Svenssons rättsutredning (min fetning):

…“klarlagda systemfel och begångna brott (har) föranlett en genomlysning av alla 8 morddomarna. Utredningen klarlägger så allvarliga missförhållanden att Justitiekanslern med stöd av sitt tillsynsansvar måste ta över föreliggande utredning”….

Med tanke på den arrogans Lambertz visat prov på kan man ju föreställa sig hans reaktion på att den f d brottaren(!) Svensson VÅGAR tala om för JK vad han “måste” göra, och dessutom tar sig friheten att slå fast att det rör sig om brott och systemfel.

Just det:

BACKA ALDRIG!

Eller?