Jag blev ju väldigt lycklig när jag fick toa på landet för ett antal år sen. Locket vi köpte passade visserligen inte riktigt, och satt med åren alltmera ruckligt. Men det funkade ju – så det har fått hänga med.

Nu änteligen skulle det bytas, kom vi på när vi sist var på Ikea. Köpte raskt ett lock med rätt avstånd mellan hålen. Men så enkelt kan det ju inte få vara: Hålen satt visserligen rätt, men på den andra ledden satt det inte bra. 😦 Returnerar lika snabbt och enkelt.

Sen fick vi klara oss utan sits tills jag hunnit fördjupa mig i information på nätet: toalettkategorier, mått, forumdiskussioner om gamla muggar, nätbeställning (där man kunde mejla bild så att modellen kan identifieras) …. Mycket finns det att kolla in för att kunna köpa en sketen toasits.

Till slut kommer jag fram till att Bauhaus ska ha några exemplar av en modell som lär ska passa vår halvgamla toa. Jag tar ett kort på den, omutifall att vi mot förmodan skulle kunna få hjälp att hitta sitsarna.

Eftersom vi känner till Bauhaus sen tidigare blir vi inte alls förvånade över att vi ingen hjälp får.

Så här gjorde vi för att lyckas handla på Bauhaus:

1. Läste in oss på vad vi skulle ha.
2. Tog med eget måttband.
3. Delade upp oss och letade
4. och letade
5. och letade.
6. Hittade ett antal sitsar, monterade högt uppe på en hylla.
7. Hämtade en stege för att kunna nå dem.
8. Klättrade upp och kontrollmätte med vårt lilla måttband.
9. Tog ett av de öppnade paketen och kollade att det verkade innehålla den sits som visades.
10. Letade reda på ett precis likadant, fast inte fullt så öppet, paket (så att det inte skulle saknas delar).
11. Betalade det i den enda öppna kassan.
12. Höll tummarna för att det skulle passa. Hårt! Hela vägen hem.

Tack vare våra grundliga förberedelser och det fina samarbetet på plats (själv är jag inte bara närsynt, jag får svindel på höga stegar också) har vi nu en toa som nästan ser ut som ny. Så kan lycka se ut! Det trodde jag inte i min ungdom.

“Fördelen” med Bauhaus är ju att man inte riskerar att störas i sitt arbete av att nån annan vill utföra det och undrar vad f-n man håller på med. De få medarbetare vi ser skymta i fjärran pratar alla intensivt i varsin lur, med nedböjt huvud, så att de inte ska behöva bry sig om de få, men besvärliga kunderna.

Efter denna framgångsupplevelse sitter jag nu här – lycklig över att ha en toasits som passar och som är fräsch och lätt att rengöra. Tacksam varje gång jag använder den, eftersom jag fortfarande minns hur det var de gånger jag fick klara mig utan sits – kallt och hårt.  😕

På samma sätt tycker jag fortfarande att det är ganska lyxigt med varmvatten – ända sen jag flyttade hemifrån och bodde några år i en stuga med bara kallvatten. För femtio år sen.

Då är man kanske lite väl förnöjsam. Eller är det månne nån sorts – livsfilosofi?