Ankomstkvällen gick vi ut och tog en öl innan det var sängdags. Kollade intresserat vår servitör, som verkade vara lite mer estradör än servitör: Han kryssade smidigt mellan borden, slängde käft lite till höger och vänster. Men hade ingen vidare koll på om gästerna ville beställa – eller rentav betala.

Senare  i veckan gick vi på stan och hamnade mitt i ett stim cyklister. I täten “vår” estradör-servitör. Med stora gester kryssade han lika snabbt och elegant som på restaurangen, nu mellan bilar och fotgängare vid välbesökta turistmål. Efter honom följde turisterna – som ankungar efter ankmamman. Ju längre bakåt i “flocken”, desto ovanare cyklist. Men det verkade deras ledare suveränt omedveten om. Längst bak kämpade en svettig, vinglande tjej och bad oavbrutet och nervöst om ursäkt till alla hon höll på att köra in i. Jag känner omedelbart släktskap.

Annars verkar det ju vara en smart grej, det där med cyklande turister.

Här ser man ett gäng, där ledaren är VÄLDIGT lik “vår” servitör… 🙂

Ordnung muss sein! hade vi ju stött på tidigare, från “Hausordning” vid festplats och tågstation, till dagboken från krigets allra sista dagar, där ordningsmakten skyddar maten från de hungriga invånarna ända in i det sista – och lite till. Men ibland blir det uppror även i Tyskland, som i räddningsaktionen för Ampelmännchen.

En dag hittade vi en skylt som visar att även busschaufförernas vilopauser inte sker hur och när som helst.

Jag hejdar min man när han försöker ta bild på både skylt och vilande chaufför. Det är ju mot reglerna om “ostörd vilopaus”:

Vilopaus    (Kantrubrik: Säkerhet.)

Högt ärade passagerare! (fast Gäste betyder förstås gäster.)

Vi vill föra er säkert till ert mål.
Därför behöver våra förare här
en ostörd vilopaus.
Ni kan därför inte stiga in
vid denna hållplats utan först
vid nästa hållplats.

Vi ber om er förståelse.

BVG

Slutligen ett möjligt scoop: Världsuret på Alexanderplatz går inte! Inte såvitt vi kunde se i alla fall. I studiesyfte stannade vi särskilt tills det blev ny timme, men förgäves! Det knepiga är bara att ingen annan verkar ha märkt det – och det är ju ändå inte bara träffpunkt och scen för gatumusikanter, utan ett kulturminnesmärke…. Kan vi verkligen ha fel? Hmmm.

Här berättas mera om hur det fungerar(?) – och ser ut inuti. En Trabant-motor finns fortfarande kvar från gamla DDR. Och man struntar i sommartiden. 🙂