I våras sörjde vi Ask!

Vår stuga är den gamla undantagsstugan vid makens barndomsgård. Vid den står en gammal ask, som min man kallar vårdträdet och stundom verkar mera förtjust än i mig (åtminstone när jag har en av mina sämre dagar…. Ibland kan jag förstå honom.  😉  )

Jag gillar också det trädet, men av mera världsliga skäl: förutom att det är vackert ger det precis lagom lövskugga till glasverandan när solen står som högst.

Den här asken brukar få blad mycket senare än de andra askarna och n-ä-s-t-a-n lura åtminstone mig: “Nu är den död.”

Men denna rekordvarma vår när alla andra träd – även övriga askar – tidigt var högsommargröna trodde vi båda att det var färdigt. En gäst tittade ut genom fönstret och bekräftade spontant: “Där har ni ju ett dött träd.”

Vi började fundera på om man borde ta ner den. Ramlar den åt vårt håll lär stugan bli en före detta stuga… 😦

Men PLÖTSLIGT HÄNDER DET! Precis som i reklamen.

Små blad börjar spricka ut, i rekordfart, som en sjusovare rusar ur sängen när väckarklockan strejkat:

”Alla andra är redan uppe!”

Medan jag sörjde asken passade jag på att läsa på om “Ask och Embla”, de två första människorna enligt nordisk mytologi.

Embla var kvinnan, Ask mannen – och av samma trädart som världsträdet Yggdrasil. (Innebär det att mannen var först, precis som Adam och hans revben?).

Jag läser: Därefter gav Höner dem förstånd och rörelseförmåga och Lodur gav dem känslor och sinnen.

“Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.

Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.”

(Ur Erik Brates översättning av Snorres Edda)

Men nån alm tror jag inte vi har, så det blir väl ingen ny värld. Sorry!

Vi får nöja oss med Ask, nu i all sin glans.