Slölyssnade på ett program om tråkighet. Programledaren pratade. Med. Paus. Mellan. Varje. Ord. En expert(?) verkade använda flera “ba” och “liksom” än andra ord i sina meningar, och en oerhört uttråkad ung tjej intervjuades om hur jättetråkigt det var att sälja jordgubbar när ingen köpte. Det blev faktiskt så tråkigt att jag tvingades stänga av.

Ämnet tycker jag annars är oerhört intressant. För att inte säga kul.

Det är bara ibland jag känner mig som den gamla mänska jag egentligen är. Exempelvis när jag vill titta på ett videoklipp i en av våra mest kända tidningar, och först tvingas utstå “lustigt” grimaserande ansikten och viftande händer (ljudet kan man ju stänga av), som förklarar vad jag ska få se. Jag blir också käringaktigt(?) irriterad när programledare och journalister pratar bebisspråk, när filmer klipps sönder för att undvika “transportsträckor” och när ALLA artiklar illustreras med bilder, även om de inte bidrar till innehållet.

Efter vad jag förstår gör man så för att all information måste vara lättillgänglig och underhållande. Och aldrig NÅNSIN tråkig.

Varför det då? som rumpnissen sa.   

När mina barn var små lät jag dem ha tråkigt ibland. Det var väl ingen filosofiskt genomtänkt strategi, utan mer att jag var lat – och kände igen mig själv. På den tiden fanns inte så många aktiviteter som nu och jag hittade inte på några eller lekte “åt” dem. När de – sällan! – sa att de hade tråkigt svarade jag “Jaså” eller inte alls. Nästa gång jag tittade var de fördjupade i en lek. Om jag då föreslog nånting hade de inte tid. 🙂

Jag har ju bara mina egna erfarenheter, men jag tror att det ligger nåt i att man behöver ha tråkigt ibland. Det är då man kan tänka nya tankar. Eller bara vila hjärnan. För åtminstone min hjärna mår, precis som kroppen, bäst av att omväxlande anstränga sig och vila.

Därför tycker jag det är lite synd om mobilen omedelbart dyker upp så fort en paus uppstått. Fast man kanske inte vågar riskera att eventuellt få kontakt med en okänd människa? kan jag roat tänka. Och minns kursen jag gick: I kaffepausen åkte allas mobiler fram, inklusive kursledarens. Jag satt mitt emot honom och lät demonstrativt bli att ta fram min, såg mig intresserat omkring och sa något vänligt. Men alla var fullt upptagna med att “surfa runt lite”. Kursen handlade om kommunikation…

Man behöver också ha tråkigt för att uppskatta när det inte är tråkigt. Nu råkar ju jag vara som jag är – med för- och nackdelar. Bland annat är jag jättedålig på att ha tråkigt på ett, så att säga, tråkigt sätt. Vilket är en stor fördel, eftersom vardagar ju alltid, rent definitionsmässigt, är fler än festligheter. Dessutom är det bekvämt och billigt att inte vara beroende av kickar i form av shopping, spelande, förströelser av olika slag.

Min man och jag pratar ofta om hur vi uppskattar att vi aldrig har tråkigt tillsammans. Utifrån sett kan det säkert se urtrist ut när vi läser, skriver, i tysthet sysslar med något. Omväxlande med att vi slänger käft, skojar och pratar allvar. Funderar tillsammans. Vi blir beklämda när vi ser par som verkar förgås av uttråkning i varandras sällskap, dödstysta på restaurangen. Men de kanske inte alls har tråkigt? Jag läste en gång om far och son, som inte träffats på länge. Glada över återseendet satte sig med varsin bok: Det var så de brukade umgås. 🙂

Innan jag stängde av radioprogrammet hörde jag att de pratade om “bored-out” – alltså motsatsen till “burnt-out”, utbränd. En fransman har stämt sin arbetsgivare eftersom han fått för lite att göra sen företaget förlorat en stor kund. Han blev så uttråkad att han mådde dåligt och vill ha skadestånd. Företagets advokat hävdar att samme man tidigare sagt sig må dåligt för att han var “burnt-out”, och att han inte på fyra år sagt till att han hade för lite att göra.

Jag minns några jobb, där det var för lite att göra. På varuhusets möbelavdelning var jag som sommarjobbare för ung att expediera, och fick inte ha armarna i kors, minns jag. Men när jag dammade möblerna hittade jag några riktiga böcker i bokhyllorna, sen läste jag en skvätt här och där på min damningsrunda. På det statliga verket märkte jag att det inte var populärt att be om mer jobb, även där förväntades man låtsas som om man var sysselsatt.

Som inhyrd konsult på ett byggföretag behövde jag inte låtsas sysselsatt. Där var man medveten om att jag inte hade tillräckligt mycket att göra. De bemannade nämligen avdelningarna så att det skulle räcka vid arbetstopparna. Den modellen tror jag fortfarande inte på: När det är dags att spänna musklerna och ge järnet tror jag musklerna förtvinat och man glömt hur man gör när man jobbar effektivt. Om inte alla som vill jobba redan slutat, eftersom de inte står ut med att vara undersysselsatta. Jag passade på att lära mig själv och andra att bättre utnyttja de program vi använde den korta tid jag var inhyrd.

Alla de här jobben var tillfälliga och på den tiden var det inte svårt att få nåt nytt. Som tur var, för jag gillar att ligga i.

Men om det inte funnits något annat jobb, vad hade jag gjort då? Jag hade nog hittat nåt att göra. Idag är det ju enklare, även om man måste låtsas sysselsatt: Tänk vad jag skulle hinna blogga!

Kanske är jag bättre rustad för en sån situation just för att jag haft tråkigt förr?