Nu går tydligen drevet mot dr Phil (igen): för sexuella övergrepp, stulna terapimetoder och bedrägeri. Undrar om han inte hade dåligt ölsinne i ungdomen också. Till min förfäran märker jag att jag spontant och skadeglatt hejar på. Men – sån är väl inte jag? Hur tänkte/kände jag nu?

Fast det vet jag ju: Det är det där att aldrig ha eller göra fel som stöter bort mig. Superhjälten Dr Phil sitter med livets facit, omgiven av sin tillgivna, beundrande och begåvade familj. I programmet demonstreras grundligt hur idiotiskt de stackars deltagarna i showen beter sig. Ibland jämför ”doktorn” med hur han och hans familj interagerar – alltid lika fyllda av kärlek och respekt.

Och avslutar med: “Efter (reklam)pausen ska jag tala om hur ni ska göra.” När han gjort det går han ut handihand med sin stajlade lilla hustru, som beundrande ser upp mot honom.

Och taskiga jag tänker automatiskt:  Så bra kan ingen vara! VAD är det han döljer?

Något liknande känner jag inför några av Sommarpratarna. De som bara berättar om hur duktiga de varit, alltid. En del (män) verkar bara ha varit framgångsrika. Av kvinnor krävs ju mer. 😉 En kvinna berättar om arbetet som krävde totalt engagemang och många resor. Ibland var hon borta flera veckor utan att ha tid till annat än enstaka telefonsamtal.

Men ändå kom barnen alltid i första hand, och hon tog så mycket ansvar för dem att hon ibland måste påminna sig om att de hade en far också.

Ärligt talat förstår jag inte inte hur det gick till. Jag har ju också barn och har alltid jobbat (fast bara heltid och utan resor). Om man sitter långt borta i ett annat land, så upptagen att man inte ens hinner ringa, kan jag inte se hur det är ens teoretiskt möjligt att finnas till hands hela tiden, på det sätt som små barn behöver, för ordlös lugn samvaro, kramar och närhet.

Man får väl bli den bästa mamma man kan och se till att de delar man inte kan ställa upp med kompenseras av annat/andra. Om man inte är nån bullbakare blir det inte bra om man försöker tvinga sig till sånt – varken gott eller mysigt. (Fråga mig, jag vet 😉 ) Men man kan ha annat att ge: lyssnande, förståelse, berättande. Varje unik människa kan hitta sina egna skatter.

Resten av sitt liv funderar väl alla mammor återkommande på om man kunnat göra det bättre. Jag vet att jag gör det. Om frågor dyker upp får man prata om det.

Därför känns det sorgligt att inte kunna prata om just det i sitt sommarprat: hur vi alla kämpar på så gott vi kan – och att det kan vara gott nog.

Dessutom blir det ett  fruktansvärt trist program.

Det tycker jag att Dr Phil har blivit också. De flesta som levt ett tag har väl hunnit märka att det inte går att få människor att göra som man själv vill. Som tur är, för hur i all världen skulle man kunna ta ansvar för det? 😱

Jag blir påmind om varför jag för många år sen blev så förtjust i Dorothy Rowe. Hon studerar inte “oss andra” från en hög ”experthäst”, utan använder många exempel från läsarbrev – och från sitt eget liv. För hon är uttalat en av oss: ”Så är det för mig också”.