Ingen trodde väl från början att Trump skulle ha en chans att bli republikanernas presidentkandidat. Inte ens han själv, läste jag. Han ville bara röra om i grytan. Intressant tanke.

Att entusiasmen blev så stor visar väl hur sorgligt frustrerade många amerikaner är med “etablissemanget”. (Jag har i och för sig lite svårt att förstå hur en miljardär med en så priviligierad bakgrund INTE skulle tillhöra etablissemanget, men jag är ju inte amerikan. 😉 )

Allt fler verkade acceptera allt Trump sa. All okunnighet, alla galna utfall och vredesutbrott  vägde (tydligen) lätt mot det eviga: “Han säger vad han tänker.” (Det är väl just det som är skrämmande?) För personer som ser sig som mera reflekterande: “Han kommer förstås inte att göra så här om han blir vald.” (EXAKT som man sa om Hitler. 😱 )

Det verkade inte hjälpa vad han än gjorde för att straffa ut sig.

Då gav han sig på den heliga amerikanska patriotismen i form av en s k “Gold Star family” (= familjer som förlorat nära anhöriga i USAs krig, och har rätt att bära “Gold Star Lapel Buttons” och hissa en särskild guldstjärneprydd flagga.) Han kränkte ett muslimskt par som förlorat sin son under Irak-kriget och på demokraternas konvent ifrågasatte Trumps inställning att stänga ute muslimer från USA.

“Hoppsan!” tänkte jag direkt. Och det blev mycket riktigt ett jävla liv. Bland annat jämförde man med hur Trump själv sluppit Vietnam-kriget på grund av lindrig hälsporre.

Samma vecka slängde han ut en gråtande bebis från ett möte.

Trump själv dementerar visserligen uppgifterna om en kris i kampanjen, men men…  Att angripa döda hjältar och små bebisar.  Hmm…

Mannen verkar desperat.