Med stigande ålder blir jag allt mindre tvärsäker. Långsamt inser jag att andra faktiskt tänker, minns och resonerar annorlunda än jag, och att det kan vara intressant att få ta del av deras tankar. Om de inte är tvärsäkra förstås…

Är tvärsäkerheten alltså ett barnsligt beteende? Fast alla barn jag känner börjar provprata så fort de lärt sig tillräckligt många ord – och provtänker gör de förstås långt dessförinnan. Två-och-ett-halvt-åringen börjar gärna sina meningar med “Kanske” och läser uppmärksamt av den vuxnes reaktion – samtidigt som han förbehåller sig rätten till en egen åsikt. Med 11-åringen hade jag häromdan ett samtal om källkritik. (Ingen aning om hur vi landade där, men med henne kommer man ofta in på intressanta ämnen.)

Är de som inte har provtänkt, utan istället snabbt greppat (eller ärvt) en färdig åsikt, desamma som sen sitter inlåsta i den, kanske hela livet? Aggressivt hävdande sin åsikt – eller kanske snarare sitt ego? – på det sätt Alexandre Dumas lär ha beskrivit som: “Åsikter är som spikar: Ju mer man hamrar på dem, desto hårdare sitter de.” Där lär inga givande tankeutbyten uppstå…

Det var hos Stina Oscarson jag läste om provprat: “Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?”

Vi måste acceptera att kampen mot fördomar och hämmande strukturer inte bara kan tillåtas formuleras av ett dömande fåtal.

Hon beskriver två begrepp hon stött på och använder i sitt arbete: att ”provprata” och att ”befolka tanken”: När man “provpratar” är det man säger inte helt färdigformulerat och kan därför innehålla brister eller felslut. Man osäkrar sig själv, så den som ber att få provprata måste mötas med ett extra lyssnande.

Att “befolka tanken” är att ha viljan och orken att kliva in i en ­annan människas tanke och ­kritiskt, med öppet sinne undersöka vad den bär med sig för ­möjligheter. Man tar även oformulerade tankar på allvar, man har tålamod och lyssnar på riktigt på det som finns i tankens rum.

Hennes “provprat” påminner mig om våra lodande samtal här hemma – inte för att de nödvändigtvis är särskilt djuplodande, men för att vi inte vet vart de tar vägen. Och det är OK, för vi är i tryggt sällskap. Vi behöver inte ens vara ense.

Oscarsson berättar om en vän som allvarligt övervägt att sluta skriva på grund av det hat hon utsatts för “efter att ha råkat kalla en transperson för “han” eller om det var “hon”, i stället för “hen”. Och det finns tyvärr många liknande exempel. Och, tänker jag, med de strömningar vi i dag ser i samhället har vi inte råd med det.”

En annan debattör påpekar att för att kunna provprata måste vi först lära oss att provtänka.

Receptet blir alltså: Provtänk + provprata i liten krets = egen åsikt. En stor fördel med en sån åsikt är att den blir möjlig att ifrågasätta, både av en själv och andra, eftersom den är skild från personen.

Det verkar i alla fall finnas hopp framöver.  11-åringen tipsade om ett program, som hon inte sett i skolan, utan hemma, för att hon tyckte var så roligt: ”Är det sant?” – en programserie för klass 4-6 med avsnitt om: ”Källkritik” / ”Reklam” / ”Nyheter” / ”Att fuska med bilder” / ”Tjejer och killar i media” / ”Att vara på internet”.

I avsnittet om källkritik lär man sig att ställa SUPERFRÅGORNA:

• VEM (är avsändaren)?
• VAD (är innehållet: tyckande eller fakta)?
• NÄR (skrevs det: möjligen gammal info)?
• VARFÖR (skrevs det: för att sprida fakta eller åsikter, underhålla eller tjäna pengar)?
• HUR (hittade man informationen, och hur är den skrivet)?

Inga dumma tips. Enligt mitt sätt att tänka.