Jag slötittar på morgonprogrammet när den kända advokaten, djupt engagerad i frågor om kvinnovåld, förklarar vad som hänt i ett aktuellt fall: En kvinna har brutalt misshandlats till döds av en man hon har/haft en relation med. Med sedvanlig intensitet förtydligar advokaten: De HADE ingen relation. Hon hade GJORT SLUT med honom. En natt BRÖT HAN SIG IN hennes lägenhet och slog ihjäl henne!  

Då hajar jag till: MEH – så var det väl inte? Ja, att han slog ihjäl henne är alla eniga om – även han själv – men inte bröt han sig väl in? Och hade hon verkligen gjort slut?

Förtydligande: Jag ifrågasätter alltså INTE att mannen begått ett avskyvärt brott och att kvinnan är hans offer. Det jag undrar är om advokaten verkligen talade sanning.

Jag kollar i förundersökningen och hittar polisens bild på lägenhetsdörren, med texten: ”Den är försedd med ett fallregellås och ett separat regellås. Inga brytskador eller annan åverkan kan konstateras på dörr, lås eller dörrkarm. Tittögat fungerar.” Mannens skor stod fortfarande bland övriga skor vid hallväggen, jackan låg i soffan. Att kvinnan släppte in honom är dessutom välkänt, jag hade till och med läst en krönika om det:

”Att det faktum att hon öppnade dörren och han fick ställa av sig skorna, skulle förmildra omständigheterna, känns horribelt och motsägelsefullt. Man sparkar och slår inte ihjäl någon man älskar.”

Vilket jag givetvis helt håller med om. Detta förringar på intet sätt den brutala dödsmisshandeln.

Men just därför: VARFÖR ljög advokaten om lättkollade fakta ❓

Om hon inte visste ens det som stått i tidningarna borde hon kanske ha avstått från expertrollen denna gång? Eller talar hon mot bättre vetande? Brukar hon i så fall göra det? Och: Gör andra likadant?

Just i det här fallet kan jag inte se några behov att “förtydliga” att det rör sig om ett grovt brott. Mannen hade nyligen kommit ut ur fängelset efter sammanlagt 12 år för mord och grov misshandel. Han går på alkohol, droger och anabola steroider, blir stundtals paranoid och minns inte sina vredesutbrott. Under den några månader långa relationen har han hunnit hota och misshandla kvinnan, smutskastat henne för hennes chef och hotat döda hennes hund.

Berusad och drogpåverkad tar han slutligen en tidig morgon taxi hem till henne. Han säger att hon släppte in honom, han tog av skor och jacka och skulle lägga sig hos henne. Sen “började de bråka” och han minns inget förrän hon “låg där och hostade blod”. Han slår larm och erkänner omedelbart.

I tidningen står att kvinnan inte fått någon hjälp, trots att hon anmält honom. I förundersökningen läser jag att hon anmäler honom och tar tillbaka. Och tycker att polisen utsätter henne för fara om de fortsätter att utreda  detta. Hon får ett målsägarbiträde, som förgäves försöker övertyga henne att gå vidare med anmälan. Hon erbjuds skyddat boende, men vill inte, då hon inte får ta med sin hund.

Och jag kan förstå henne. Ett skyddat boende innebär att man lämnar hela det liv man byggt upp, inte bara hund utan bostad, familj, vänner, jobb. I ett läge när man behöver allt stöd man kan få. Och kan man ändå vara riktigt  trygg  – om nån blir besatt av hämnd? Här fanns dessutom kriminella vänner och släktingar att frukta.

Hade hon gjort slut? Enligt vittnesmål var hennes plan att avsluta relationen “successivt, inte abrupt”, för att inte reta upp mannen. Det märks uppriktigt sagt inte i deras SMS, där de båda är lika svartsjuka och hon bedyrar sin kärlek ännu oftare än han.

Och jag förstår det också. Så komplicerat kan det nog vara. Hon är rädd för honom, berättar det för vänner, anmäler. Sen börjar hon att träffa honom igen – i smyg. Det jag ser i SMSen är en oerhört destruktiv relation, där allt eskaleras och båda mår allt sämre.

Nytt förtydligande: Vilket givetvis INTE ändrar det faktum att han är förövare och hon offer.

Men jag tycker det åskådliggör problemet att misshandlade kvinnor ofta tar tillbaka sin anmälan. De kan vara rädda, fortfarande hoppas, ha blivit knäckta – eller en blandning av allt detta. Det kan vara svårt för omgivningen att förstå och i värsta fall hindra den från att hjälpa.

Man kan ju aldrig lösa problem om man låtsas att de inte finns. Och det gör man väl när man “förenklar” med lögner: “Hon HADE gjort slut, han BRÖT sig in, hon FICK ingen hjälp trots att hon sökte.”

Så enkelt är det ju sällan. Och de flesta fall av våld mot kvinnor är inte så tydliga som detta. Det saknas ofta teknisk bevisning och pålitliga, objektiva vittnen. Ord står mot ord och det är mycket känslor inblandade, som fördunklar omdöme och minne. Till det kommer medvetna lögner.

Det är därför jag blir så oroad: Här verkar en erfaren advokat ljuga om enkla fakta i ett solklart fall – inte i en hetsig debatt, utan när hon som oemotsagd expert ska förklara vad som hänt. Hur gör hon då “i vanliga fall”, när teknisk bevisning saknas och de inblandade har olika berättelser?

Och: Riskerar man att bli sån med tiden? Efter att länge ha engagerat sig i en typ av våldsbrott, som kringgärdas av fördomar, är svåra att bevisa och där offren ofta inte vågar fullfölja?

I så fall är ju det ett problem i sig.