När jag byter tankar med andra människor fascineras jag ständigt av hur olika vi är,  tänker, känner. Och hur lika. Spännande.

Själv har jag alltid varit en präktig typ, som barn hade jag likadana flätor som ordentliga Spara i min barndoms Lyckoslanten. Jag minns hur en av de mera avancerade tjejerna i mellanstadiet med ett äcklat tonfall sa: “Och nu kommer den där lilla Lena  också!” Och jag förstod vad hon menade. Jag var yngst och spinkigast, så när övriga började komma in i puberteten var jag kvar ett tag i rollen som duktig skolflicka – den som funkat bra tidigare.

Småningom fick jag till det med både killar och familjebildning. Och jag kommer nog att fortsätta hela livet att jobba oförtrutet på det eviga “Vem är jag?”. Minns ännu lättnaden när jag läste en bok och det föll på plats: “Det är ju mig hon beskriver!” Där kallades det att vara introvert, men etiketten är inte viktig. Viktigt är att det hjälpte mig att förstå och acceptera mig själv. Vilket väl är förutsättningen för att kunna förstå och acceptera andra.

Det handlar om hur det känns från insidan, inte hur det ser ut på utsidan. Hemma skojar vi om hur tråkigt vårt liv kan uppfattas av dem som vill ha mera “action” i tillvaron. Och jag kan förstå dem. Som jag ser det beror allt på VARFÖR man lever som man gör: Är mitt liv stillsamt för att jag är ängslig att göra saker jag egentligen längtar efter är det lika illa som om jag lever ett spännande och häftigt liv för att jag drivs av ångest.

Under min korta tid som singel mellan mina äktenskap hängde jag med till Sälen, åkte skidor (ja, försökte åtminstone…) och dansade (till och med bugg!). Skidorna var väl mest skönt att ha testat, men dansa tyckte jag var roligt. När den f d fotomodellen tyckte jag verkade coolare än många andra nyskilda hängde jag (smickrad) med henne ut några gånger. I hennes kölvatten kom jag till och med förbi vakterna in på Spy Bar (som jag inte tyckte var nåt särskilt, alla kändisar till trots).

Att dansa var däremot kul – jag blev uppvaktad och märkte hur mycket tryggare jag var än förra gången 30(!) år tidigare. Men efter ett tag märkte jag att jag blev rastlös om jag visste att jag inte skulle ut den veckan – ungefär som i tonåren med deras eviga bekräftelsebehov. Och jag tänkte: “Det här är ju inte JAG!” Det var som om jag tappat balansen ett tag.

Det är samma sak med relationer: Det kan vara VÄLDIGT olika hur de ser ut utifrån och inifrån. Jag känner till stormiga relationer som passar båda parter, även om det verkar jobbigt utifrån, och “idylliska”, som är destruktiva för en eller båda inblandade. Och det verkar finnas ett oändligt antal varianter, vilket inte är så konstigt om man betänker hur olika man själv blir i olika relationer.

Hundrädda jag ställde mig tveklöst mellan mitt barn och jättehunden som rusade mot oss med öppen käft. (Han sprang förbi, men det visste ju inte jag.)  I en tonårsrelation fick jag ett verkligt hysteriskt anfall, där jag bokstavligen låg skrikande på golvet. Jag minns inte varför, men jag minns att en del av mig förundrat tittade på: “Vad håller jag på med?” Man kan lugnt säga att vi inte var bra för varann…

Efter att ha provat att bo ihop med min kompis en sommar insåg jag vid 18 års ålder att jag nog fick ställa in mig på ett liv som barnlös singel. Strax efteråt träffade jag min första man – och allt var självklart, åtminstone i 30 år.

Dessutom förändras hela tiden både relationen och de som ingår i den. Själv har jag gjort en lång resa från mina snörpiga kommentarer i dagboken från tonåren.

Att FÖRSTÅ är centralt för mig. Framför allt mig själv och hur jag vill leva mitt liv, men även andra människor, skeenden, varför gör man så, etc. Och nu har jag gott om tid att fördjupa mig och fundera över precis vad jag vill. Det mår jag väldigt bra av.

Om jag inte går in i dimman innan dess kommer jag att vara en förbättrad version av mig själv när jag lägger näsan i vädret. Lite synd att jag inte tror på reinkarnation bara.