Såg en Telia-reklam, som jag innerligen hoppas var ironisk: Vi ser den allra första, magiska ögonkontakten med en nyfödd – och jag återupplever omedelbart den starka känslan, trots att det är 43 respektive 37 år sen. I reklamen säger en röst: “Kanske den mest fantastiska stunden i livet”. OCH FORTSÄTTER: “Vad kan kanske göra ögonblicket ännu större? LIKES! Massor av likes!” – och så sliter föräldern fram plattan. 

Själv kräks jag lite i munnen.

Och läser en bok av Linus Jonkman, han som har skrivit om att det kan vara bra att vara introvert även i en tid som vår, där till och med medierna är “sociala”… Han citerar en twittrare, som lär ha lånat citatet (från sociala medier?). Det är ändå bra:

Jag såg en kille på tåget idag. Han hade ingen smartphone, surfplatta eller bärbar dator. Han bara satt där och åkte tåg. Som en psykopat.

Boken heter: “SJÄLV – kraften i egentid”. Först måste jag erkänna att min språkkänsla inte klarar av den här nya användningen av “själv” som en positiv motpol till “ensam”. Inte ens efter att ha läst hela boken hade jag lyckats vänja mig vid formuleringar som: “Jag tycker om att vara själv”. Möjligen kan det hänga ihop med att jag egentligen inte uppfattar “ensam” som negativt? Jag trivs ju (oftast) i ensamhet. Samma språkpolis blir också löjligt irriterad över en del slarvigheter i boken. Tyskans olika ord för positiv och negativ ensamhet stavas faktiskt “allein” respektive “einsam” – utan Z!

Så småskuret fyrkantig kan jag vara. Tänkte skylla på min höga ålder, men sen ser jag i samma bok att det beror på att jag är så “öppen” (se nedan). Och då låter det ju genast mycket bättre! 🙂 Men jag förstår och sympatiserar med tanken på ett positivt ord för ensam, det gör jag.

Egentligen är jag inte mycket för snabbtester, men i boken hittar jag ett test som inte är antingen – eller: Med utgångspunkt från tio påståenden ska man bedöma var på en femgradig skala man finns när det gäller tre olika personlighetsdrag: öppenhet, introversion och neuroticism. Och glidande skalor tror jag vi alla befinner oss på, sladdande fram och tillbaks efter bästa förmåga. Så jag använder mig själv som testperson.

FRÅGA 1: Hur neurotisk är du?

Här betyder neurotisk alltså ungefär hur vi balanserar och förhåller oss till det mörka inom oss. Och Ghita Nörby citeras: “Utan kontakt med det svåra, sorgliga, mörka får du inte uppleva hela livet. Vem vill leva endast ett halvt liv?” Lite motvikt mot oavbrutet positivt tänkande, kanske?

Jag blir en trea på testet, alltså precis i mitten = “Balanserad”

Det som INTE stämmer är att jag mestadels är glad och optimistisk, gillar mig själv och oftast är stabil, mitt i alla mina växlande stämningar och känslor. Och jag tror på människors goda avsikter – åtminstone tills motsatsen bevisats. (Utom när det gäller säljare och andra med tydliga bakomliggande motiv.)

Det som STÄMMER är att jag kan få panik i pressade situationer, särskilt om jag förväntas agera handlingskraftigt och improviserat inför någon oförutsedd yttre påfrestning. Glömmer aldrig hur lamslagen jag stod när (den nyrenoverade) föreläsningssalen jag bokat visade sig sakna mörkläggningsgardiner. Åhörarna droppade redan in, och inga OH-bilder skulle synas i den strålande solen! Min praktiskt lagde chef sprang och hämtade sopsäckar och tejpade upp. Bless him!

Utan att veta varför oroar jag mig inför resor och sociala aktiviteter. Även om jag tycker att det är roligt när jag väl är där blir min omedelbara reaktion om det hela ställs in: “Skönt!” Jag lägger märke till risker och hot i min tillvaro och försöker minimera dem. Där brukar jag skylla på min livliga fantasi: Jag ser så tydligt för min inre syn hur illa det faktiskt kan gå – i allra värsta fall. Kort stubin stämmer det också att jag har.

FRÅGA 2: Hur introvert är du?

En introvert person får sin energi genom att reflektera i ensamhet, medan en extravert laddar batterierna genom att interagera med andra. Jag har skrivit om det förut.

Föga förvånande blir jag en fyra = “Huvudsakligen introvert”

Det som INTE stämmer är att jag går snabbt och snackar spontant och mycket, samtidigt som jag tänker, inte efteråt. När jag skriver gör jag det däremot med eftertanke. Och så kan jag prata i princip med vem som helst. Nästan. Fast jag gör det inte frivilligt, utan det är nånting jag “klarar” och som är praktiskt att kunna vid behov.

Bland det som STÄMMER precis är att jag ogillar kallprat och kan bli utmattad vid sociala tillställningar – även om de är trevliga. Däremot blir jag sällan uttråkad och känner mig aldrig rastlös. Det finns alltid nåt att tänka kring.

FRÅGA 3: Hur öppen är du?

Spontant associerar jag först till en förlossning(!), men här handlar det om vår förmåga att fascineras. ”Det gör jag!” tänker jag spontant, tänk bara på min spretiga blogg där jag skuttar från ämne till ämne, allteftersom lusten faller på. Och mycket riktigt:

Det blir en femma = “Väldigt hög öppenhet”

Det enda jag är tveksam till är om jag “fascineras av estetiska intryck i min omgivning”.

Men det andra STÄMMER: Jag har livlig fantasi, föredrar komplicerade problem och tycker det är jättekul att reflektera över saker, filosofera kring “Varför?”. Dessutom är jag all-läsare, nyfiken och törstar efter att veta och förstå sånt jag inte alls behöver veta eller förstå. Kanske särskilt sånt, när jag tänker efter.

På ett sommarjobb fick jag en gång i uppdrag att på skrivmaskin (det var länge sen!) skriva ut några siffror på ett papper. Mitt huvud fylldes omedelbart av frågor: “Hur? I rader eller kolumner? Var på papperet ska jag skriva? Varför?” Och jag undrade med skräck och fasa  hur jag nånsin skulle klara av ett “riktigt”, hyfsat kvalificerat jobb. I efterhand märkte jag att ju mer självständigt jobbet blev desto bättre gick det. Detta ser jag nu formulerat som: “Jag behöver förstå helheten i allt arbete jag gör.” Check!

Att jag även “funderar över vilka ord jag använder” (åtminstone skriftligt) framgick ju ovan, när jag irriterades över bland annat “självsamhet”! (Och då hade jag inte läst detta än!)

“Att vara introvert och öppen kan alltså innebära att du är någon som känner dig nöjd med enkla saker och som uppskattar väldigt mycket.” Stämmer!

Det som känns bra är att få bekräftat att det är OK att vara som man är, liksom Bodil Jönsson inse att man inte behöver vara “som folk”. Här har jag tagit mig själv som exempel, inte för att jag är så intressant, utom möjligen för mig själv, utan för att visa hur mångfacetterade vi är, även i ett så fyrkantigt test. För att komplicera bilden ytterligare spelar vi många roller – vi är inte likadana på jobbet och hemma, eller som mamma och chef. Och så ska det vara, för det skulle inte funka på jobbet om alla började gråta och kasta sig på golvet vid minsta motgång.

Men det är bra om vi hittar ett sammanhang, ett liv, där vi kan ta av masken så ofta som möjligt och där den inte behöver vara heltäckande. Relationer är viktiga för alla, men viktigast är den livslånga relationen till en själv.