Häromdan läste jag om ett exempel på kulturella missförstånd: En svensk affärsman höll en presentation för ett japanskt företags ledningsgrupp – vilka samtliga omgående verkade somna. Trist. Han fortsatte ändå, sammanbitet, och efteråt förklarade hans chef att åhörarna i själva verket velat visa respekt: De lutade sig framåt för att markera att de lämnade över kommandot till honom och blundade för att bättre koncentrera sig.

Bara att hälsa på varann kan kräva en utbildning:

Men det är inte alltid helt lyckat med ambitiösa förberedelser heller: Min chef berättade en gång hur det gick när japanska och amerikanska affärsmän hade gått kurs för att bättre förstå varandras kroppsspråk. När de träffades ansträngde sig japanerna lydigt för att få ögonkontakt, medan amerikanerna desperat slingrade sig för att undvika den. Fast det var ju fint tänkt.

Jag läser mer om det här med kroppsspråk i olika kulturer och ser att det är först nyligen man börjat forska på hur vi kommunicerar med kroppen, trots att gester troligen var det första vi “talade” med, så fort vi lärde oss att stå så att händerna blev fria, dvs för kanske en miljon år sen. Hur man nu vet det, kan jag undra.

Men att små barn med ett begränsat ordförråd spontant lägger till gester för att forma längre meningar, det är lätt att se. Liksom att vi tidigt lär oss att peka. Fast i vissa kulturer läser jag att de vuxna pekar med munnen, genom att skjuta ut läpparna. Hur gör barn där, tro?

Vårt sätt att uttrycka grundläggande känslor (ilska, sorg, glädje, rädsla, äckel) är förvånansvärt lika i alla kulturer, även om det är väldigt olika hur tydlig man får vara i olika miljöer. Här kan illusionen ha uppstått att kroppsspråket är universellt och att vi med det kan överbrygga alla barriärer som de talade språken reser mellan människorna. När signalerna kommer i konflikt litar vi mera på det som kroppen ”säger” än på orden.

Men riktigt så enkelt är det inte. Inte ens det officiella teckenspråket är internationellt. Och det vanliga gestikulerandet kan vara svårt att styra, eftersom det är automatiserat: man planerar inte att understryka något med en gest, man bara gör det. Själv kan jag bli löjligt irriterad över allt handviftande på TV (häromdan såg jag en kvinna som verkade simma hundsim(!) hela tiden hon pratade). Sen råkade jag se mig i spegeln medan jag pratade, och insåg att jag kan nog jag också… helt automatiserat.

En del missförstånd är förstås värre än andra. I många kulturer tecknar man till exempel “toppen!” genom att sätta samman tummen och pekfingret till en ring. Men i ett antal länder, främst asiatiska, är det i stället ett tecken för kvinnans köns­organ. Fast inte i Japan – där betyder det “pengar”.

I bland annat Grekland betyder det “nej” om man nickar. Om man drar i örsnibben kan det i olika länder betyda antingen att maten är god, att någon inte betalar för sina drinkar – eller något sexuellt, vad förstår jag inte riktigt. Och tummen upp kan även vara en förolämpning…

Flera exempel på kroppsspråk världen  över:

Personliga olikheter gör ju inte missförstånden färre. Kroppsspråket är en del av vår personlighet. De som rör på kroppen när de pratar, och har ett avslappnat kroppsspråk, verkar också bjuda mer på sig själva.

Det såg ju inte så bra ut när Trump vägrade(?) att skaka hand med Merkel efter deras möte. Jag såg en teori om att han helt enkelt är lomhörd, men hela kroppsspråket är väl snarare det man kan se hos en trumpen treåring, som inte fått sin vilja fram. Och det hade han kanske inte heller. Jämför gärna med Merkels kroppsspråk.