Efter mitt inlägg om vad som händer när man inte finns längre uppstod en vindlande kommentarstråd kring alternativa begravningssätt. Och eftersom jag gillar när samtal slingrar passar jag på att lära mig mera om detta.
För några år sen läste maken (som också skrivit om döden) intresserat om en ny variant av miljövänlig begravning, som lanserats av en svensk biolog i början av 2000-talet och väckt intresse i en del församlingar.
Hur gick det med frystorkningen, egentligen? Filmen nedan visar hur det skulle gå till: Kroppen fryses ned till minus 196 grader, vilket gör den så spröd att en lätt vibration får den att falla sönder till ett pulver. Pulvret frystorkas så att kvarvarande vätska försvinner. Sen kan man plocka bort farligt material (amalgam, kvicksilver och andra miljöovänliga föremål) och begrava resten i en ekologisk kista.
Åtminstone var det tänkt så i teorin. Frågan är om det nånsin funkat.
Ett tiotal pionjärer skrev in frystorkning som begravningsönskemål i sina testamenten. Problemet var bara att när de senare avled hade företaget fortfarande inte lyckats bygga någon fungerande anläggning. Flera efterlevande lät frysa ner sina avlidna i väntan på att dessas sista önskan skulle kunna uppfyllas. Småningom tvångsbegravdes de nedfrusna kropparna – några av dem efter 11 år(!) i frysrum.
Och vägen dit hade inte heller varit enkel. 2013 vägrade fortfarande några västsvenska kommuner att begrava, trots att både Skatteverket och Svenska kyrkan slagit fast att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för att deras invånare kommer i jorden. Mest akut var då läget för två kroppar som sedan elva respektive tolv år låg i ett krematorium i akut behov av renovering.
2015 gick företaget i konkurs med stora skulder. Konkursförvaltaren sålde rättigheterna till en brittisk affärsman vars mål är att utveckla tekniken. På hemsida och i Facebook verkar man nu har blivit internationell: Det är engelska språket och USA-marknaden som gäller.
Att det krävs ett miljövänligt alternativ till kremering och jordbegravning är många eniga om. Både kremering och jordbegravning är riktiga miljöbovar. Det var väl därför några köpte frystorkningskonceptet innan det egentligen fanns.
Men det finns väl andra möjligheter. Tidigare var döden lika självklar som livet. I det gamla bondesamhället låg exempelvis den döda kroppen kvar hemma fram till jordfästningen och i en del andra kulturer tvättar de anhöriga kroppen. Men idag har många av oss aldrig sett ett lik.
Bäst är att inte göra något alls, och allra mest miljövänlig är den luftbegravning som tillämpas i Himalaya, där marken oftast är frusen. Eftersom luften är fattig på syre och virket värdefullt är kremering inte det självklara alternativet. Istället styckas kroppen och läggs på en bergstopp blottat för väder, vind och diverse rovdjur.
Så om syftet är att kroppens beståndsdelar snabbt ska kunna återgå till det naturliga kretsloppet vore det bästa att lägga ut den på marken i en skog eller på en äng, och låta naturen ha sin gång. Väder och vind, mikroorganismer, insekter och djur tar hand om nedbrytningen av kroppen.
Enligt zoroastrismen, som var dominerande i Persien under flera tusen år och haft stort inflytande på judendom, kristendom och islam, gör man likadant, fast av andra skäl. De döda anses vara så orena att de varken får begravas eller brännas. Istället ska de sättas ut till fåglarna i torn på höjder eller bergstoppar, något som fortfarande sker i Indien.
Problemet är väl detsamma som med de miljövänliga torrdassen – svårt att genomföra på ett tilltalande sätt i tätbebyggda områden och moderna storstäder. Tills vidare får vi nog nöja oss med begravningsbyråns ”trendiga”(!) erbjudande:
Miljövänlig urna, närproducerad gravsten och svepskjorta i ekologisk bomull. Miljövänliga begravningar är den ekologiska trenden nummer ett på kyrkogården.
Så tänker jag... 🐾 
Det verkar inte vara någon idé att skriva in i det vita arkivet eller vad det nu heter att man vill bli styckad och djurmat. Inte ännu. Hur är det med havsbegravningar då? När hela kistor sänks i havet?
GillaGilla
Visste inte att det fanns ens. Snabbgooglade, hittade bara Usama bin Ladin, för honom ville visst inget land ta emot. Men det kanske vore ett sätt att bli djurmat utan att det stör kringboende? 😉
GillaGilla
såg en deckare om det där vissa företag skötte det ”billigt” dvs åkte inte tillräckligt långt ut så liken flöt i land. Men det kanske bara var film?
GillaGilla
Låter som en tveksam affärsidé, åtminstone i längden när ryktet spritts.
GillaGilla
Krävs särskilda tillstånd som inte är lätta att få. Om man varit inom militären/flottan så kan det gå. Min farfars bror hade en sån begravning där askan spreds över Horsfjärden
GillaGilla
Jag tänkte på hela kistor med hela kroppar som sänks i havet och blir fiskmat och inte miljövänlig rök
GillaGilla
Jahaaa du menar så. Det är inte lagligt i Sverige mig veterligen
GillaGilla
Nä, men det vore ju som återvinning
GillaGillad av 1 person
Fast en kustremsa full av döingar som flyter iland kanske inte vore helt optimalt. Fast man kanske kan sänka dem med lite cement och typ återerövra begreppet ståplats i Nybroviken
GillaGillad av 1 person
Det hände i den där deckaren 😯
GillaGillad av 1 person
http://www.funeralinspirations.co.uk/information/Burial-at-Sea.html
GillaGilla
Tack. Bara i England? ”The British tradition of burial at sea is a unique”
GillaGilla
Om man bortser från amalgam och annat inopererad metall så förstår jag inte varför vanlig jordbegravning skulle vara negativ. Jag tänker ibland när jag är ute att det inte kan finnas många ställen jag står på som inte gömmer rester från en människa längre ner, eller avlidna djur. På vilket vis skulle det vara farligt?
Kanske får vi tänka om och använda våra enormt stora skogar till begravningsplatser om nu kyrkogårdar hotar grundvatten eller annat.
Låta kyrkogårdarna bevaras och skapa minneslundar utan aska eller kroppar, använda kyrkogårdarna som en vilostund i livet med tankar på de som gått före oss. De döda skulle ju kunna vara begravda där i de eviga skogarna.
Det blir ju inte mer levande för att kroppen inte ligger precis där vi levande står och minns.
Jag har sagt åt mina ungar att de får göra som de vill med mitt skal, om de vill ha en jordfästningsbegravning kan de lägga mig i billigaste Billygarderoben, men då ska de banne mig inse att den platsen både ska ha besök, skötas om och betalas för. Att bara betala för en plats med sten och inte ha intresse av att besöka platsen skulle kännas helt fel för mig. Då är det väl bättre att spridas i en minneslund, man tar ingen plats och ingen behöver göra sig omaket att åka dit om de inte orkar eller vill. Andra tänder ljus och smyckar stället, passande för nutidsmänniskan som aldrig har tid över.
Personligen skulle jag gilla att tänka att askan min ligger i en sån där vägg”låda” som de har i många andra länder. Då tar man inte så mycket plats, en plastblomma kan alltid finnas i en liten vas, den som vill kan hälsa på slipper vårda en gravplats.
GillaGilla
Mina minnen av människor har inget att göra med platsen där de ligger begravda (däremot med många andra platser). Och att efterlevande skulle behöva ha dåligt samvete för att de inte sköter min grav känns – onödigt. Däremot tycker jag att kyrkogårdar är rofyllda platser att promenera på, tänka lite. Kravlöst.
GillaGilla
F.ö. så skrattade jag massor när jag läste inlägget…galghumorn gick igång på alla cylindrar
GillaGilla
Galghumor är livets salt – dessutom nyttigt för kroppen. 😉
GillaGillad av 1 person
Jag tänker mer en pappkartong av något ekologiskt material? Gräv sen ner mig nånstans. Fast helst vill jag bli till pulver på något sätt. Ingen grav, även om jag älskar kyrkogårdar, ingen minnessten eller planterat träd. Möjligtvis en liten plakett nånstans, kanske. Mycket intressant.
GillaGilla
Det lär ska finnas nån pappaktig kista (istället för de löjligt jättedyra), som man kan täcka med en lånad kistduk under begravningen. Men jag vet inte om man har så mkt plats för jordbegravning i storstäderna?
F ö verkar vi tänka ganska lika. 🙂
GillaGillad av 1 person