Det är mycket nu, sa konvalescenten

Mina erfarenheter av bältroseländet kom slutligen in på bältros.nu. De hade haft tekniska problem, men jag trodde jag blivit bortcensurerad. För säga vad man vill, men ingen kan i alla fall beskylla mig för att kokett försköna mina selfies!  🙂

Jag har nu varit och kollat om annat behöver åtgärdas, eller om det “bara” är bältrosen som (fortfarande) spökar.

Tandis: Check! ✔  De ilande, ömmande tänderna verkar OK. Tandläkaren inspekterade även svidande tunga och tandkött: “Det är inte ens rött!” sa hon förundrat. Så det är tydligen ansiktsnerven som får för sig saker och slår larm. (Min man liknade det vid fantomsmärtorna i en amputerad kroppsdel.)

Allergiklinik: Check! ✔  Äntligen kom jag mig iväg till allergiklinik, för att få grepp om mina diffusa allergibesvär. Den kliande ansiktshalvan var, som väntat, inte mycket att göra åt: Samma bråkiga ansiktsnerv som hallucinerar. 😦

Men för den kryckiga sömnen kom doktorn på en kreativ idé: Vi kan försöka utnyttja det som annars är en oönskad bieffekt av en gammal allergimedicin: trötthet. Antingen funkade knepet eller så var det en del i det l-å-n-g-s-a-m-m-a tillfrisknandet: Sömnen blev i alla fall bättre. Kanske hjälpte den vänliga omtanken en bra bit på väg? Så tror ju jag.

Vi gick igenom mina bråkiga luftrör också, som ibland kör igång hostan från helvetet. Det är mera skonsamt för kroppen om jag hela tiden tar en pulverpuff om dan, fick jag veta, för att öka till två när hostan börjar. Då ska jag också se till att jag har akutpulvret till hands – om det skulle bli som den gången jag vaknade av att jag redan sprang mot badrummet för att jag inte kunde andas. (Vad jag nu skulle i badrummet att göra kan man undra. Diskret dö?)

Framför allt fick jag  tillfälle att med denna kunniga, engagerade läkare gå igenom hur jag ska hantera getingstick. En enda gång i mitt liv har jag blivit stucken, på vristen. På något dygn svullnade benet upp ända till knät och det gjorde väldigt ont att stödja på foten, för att inte tala om hur länge jätteklådan satt i. Jag har insett att detta “bara” är överkänslighet, inte allergi (med andningsproblem och snabb medvetslöshet). Men det kan ju bli, och vad händer då❓❗ har jag tänkt – med viss skräck och fasa. Och allergiläkaren ger mig rätt: Barn är inte allergiska mot getingar, det är något som byggs upp.

Så nu har jag fått en “akutnecessär”. Vid getingstick ska jag omedelbart ta 2 av den ena tablettsorten och 10 av den andra. OM det skulle bli riktigt (allergi)illa  har jag dessutom fått recept på två sprutor att trycka mot låret (de sprutar själva 😉 ) Troligen  behövs de inte, de är mera tänkta som krockkudde. Fast hittills har jag inte lyckats hämta ut dem. Vid första apoteksbesöket var de inte utskrivna. Jag lyckades få fram bud och påminna läkaren på den semesterstängda avdelningen. Åter till apoteket: de fanns inte på lager. Jag kunde beställa, men vi skulle vi till landet så jag kollade det apoteket på nätet, och där verkade sprutorna finnas. Tills jag försökte beställa dem för avhämtning: då var de puts väck igen! Fast när jag ringde Kundtjänst och DE kollade dök de upp igen – Simsalabim! Så snart är necessären färdigladdad, även med de magiska(?) sprutorna. Om de inte försvinner igen.

Hos allergiläkaren fick jag som bonus tips om att jag kunde få mindre aggressiva myggbett om jag “vid myggfara” tar en tablett, och vid bett två. Sen är jag förstås beredd att möta både myggor och getingar med vanliga vapen: Ispåse, salubrin, myggstift, kylbalsam = allt jag kommer åt…

Jag har fått lapp för att komma ihåg alla instruktioner. Nu har jag ju dessutom skrivit ner det här, i mitt externminne.  🙂

Jag verkar även vara på gång att ta igen alla drömmar jag skulle ha  drömt under den sömnlösa tiden. Det är ett liv och ett kiv här på nätterna, kan jag säga. Några exempel:

En JÄTTEspindel med feta, håriga ben kryper långsamt nerför väggen. När den når golvet blir den plötsligt BLIXTsnabb och spurtar fram över golvet. Jag är ensam i rummet, lamslagen av skräck. Till slut kryper spindeln upp på en vindruvsklase som ligger på golvet. Med dödsförakt tar jag mod till mig, greppar klasen (allra ytterst!) och går genom rummet medan jag svänger klasen, så att spindeln ska bli tvungen att hålla fast sig och inte hoppa av – eventuellt på mig.

Då vaknade jag. Om jag gjorde det för att jag i drömmen insåg att jag aldrig skulle  få upp vår krånglande balkongdörr med en hand, eller om jag kom på det i vaket tillstånd vet jag inte. Men jag var tacksam över att ha sluppit ur situationen.

Jag drömmer att jag har hela ansvaret för hur mamma ska begravas och det är OERHÖRT viktigt att det blir alldeles rätt. Därför tycker jag att hon själv ska få bestämma, men vi har svårt att få kontakt. I drömmen är jag inte säker på om svårigheten ligger i att mamma är i koma/död eller att en av oss (oklart vilken) är utomlands.

I verkligheten hade jag förstås vetat förutsättningarna, liksom varför det var så viktigt och jag var så ensam ansvarig. Inget av det stämmer med verkligheten när det begav sig.

En åldrig man i rullstol bor i ett jättelikt urgammalt hus. Någon sköter om honom, lite oklart vem. Någon (jag TROR att det är jag) öppnar en smal dörr, som verkar gå till mannens sovrum. Varför jag smyger runt inne i huset vet jag inte (och det är liksom inte riktigt jag), men när dörren går upp inser jag att den inte bara är mycket smal, utan att bara den översta delen öppnas, den nedre tredjedelen är fast monterad. Mannen är alltså FÅNGE i sitt sovrum❗  Vad ska jag göra❓

Å andra sidan ser han ut PRECIS som Sven Wollter så det KAN vara en film…

Sist men inte minst: Nu känns det roligt att exempelvis skriva igen. Kan det möjligen på något sätt hänga ihop med mina bisarra drömmars återkomst?? 🤔

13 reaktioner på ”Det är mycket nu, sa konvalescenten

    1. En del lär få permanenta skador på ansiktsnerv, öga eller öra😰… men det tror jag inte är så många. Det verkar göra stor skillnad om man får antiviral medicin – även om min läkare inte trodde det…

      Gilla

      1. Just ja, nu minns jag. Först var det för sent för det när det inte var det och sen blev det för sent på riktigt. Men om man sätter in den ändå trots att det eventuellt är för sent – är det skadligt? Tänker man kanske borde göra det ändå….?

        Gilla

        1. Jo, en del läkare tycker det. Dock inte min. Tyvärr. 😦
          Nästa gång är jag påläst, o då jävlar! (Därför jag missionerar om det nu för alla som vill höra och några till. 🙂 )

          Gilla

    1. Jag jobbar ju inte längre, men har funderat på hur länge man skulle kunna bli sjukskriven. Antagligen sömnbristen har gjort att jag inte ”klarat” nånting (gråtmild el arg, med utbrott pga klådan). Så utan att vara tydligt ”jättesjuk” hade det varit svårt att jobba ihop med andra.
      Först nu, efter 3 månader, känner jag igen mig (fast det kliar fortfarande…).

      Gilla

  1. Härligt att du är bättre och kan se en ljusning på eländet.

    Vad du drömmer! Jag trodde att man inte drömmer så mycket som ”äldre”. Jag drömde mycket mer som yngre, elller det kanske är minnessvagheten som gör att jag tror det. DÅ kunde jag komma ihåg drömmar, precis som du gör nu, det gör jag aldrig nu.

    Gilla

    1. Jag har alltid drömt mkt – o konstigt. (Hur ser det ut i mitt huvud? kan jag undra ibland. 😨) Nån sa att man minns det sista man drömmer just innan man vaknar, det andra har man glömt.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.