Vid 20 års ålder flyttade jag ihop med den som senare blev mina barns far i en stuga i  Stockholms förorter. Vi var inneboende hos dem i stora huset, och hade ett rum och kök med toa, kallvatten och gasvärme. Samt möss och tvestjärtar. Tidigare hade en gammal tant bott där och sålt blommor i förstugan, sas det. Det låter som Fogelströms “Mina drömmars stad”, men var i början av sjuttiotalet.

På andra sidan gatan fanns ett äldreboende, och en del av de gamla handlade liksom vi i den lilla konsumaffären tvärs över gatan. Därinne såg jag en farbror omsorgsfullt lägga sin nyköpta pilsner i ett glasspaket, och när jag gick förbi “hemmet” såg jag plastkassar hängande utanför en del fönster. Var det den gömda pilsnern, månne?

För mig var det oerhört avlägset att bli så fruktansvärt gammal. (Det är det fortfarande, fast jag antagligen är lika gammal som farbrorn.) Men trots att jag alltså inte identifierade mig med de gamla kändes det sorgligt att någon skulle behöva smussla med sin pilsner.

Fast så här var det nog bara i ”Gökboet” (hoppas jag):

Nu läser jag om en ökande oro för att “våra äldre” dricker för mycket. Och rannsakar mig, för jag antar att jag är “äldre”, även om jag själv tycker “gammal” är ett bättre ord. (Äldre än vad? liksom. Och vadå “vår”? – är jag någons?) Hursomhelst så dricker jag varken mer eller mindre än tidigare, och aldrig så jag blir full. (Det blir jag bara urtrist jättesömnig av.)

Jag minns ett TV-program från ett hospice för vård i livets slutskede, palliativ vård, som ska “förbättra livskvalitén och förlänga livet” för den som inte längre kan botas. Det här hemmet låg i ett annat land och verkade exklusivt. Om det berodde på det vet jag inte, men man gick bland annat runt med drinkvagnen för den som ville ta en drink före maten. Inte för att de skulle supa skallen av sig, utan för att de skulle kunna fortsätta att leva sitt liv som de var vana och trivdes med. Utan att veta något om detta tyckte jag att det lät sympatiskt.

Men det kanske finns speciella motiv för ängslan för att ”våra äldre” dricker för mycket? De problem jag hittar i artiklarna är att alkoholen kan förvärra  läkemedelsbiverkningar och sjukdomssymtom. Dessutom ökar risken att de gamla ramlar och gör sig illa, och deras ekonomi kan försämras. Jag förstår att det kan vara knepigt för hemtjänstpersonalen att hantera detta, och läser nu att de saknar både befogenhet och kunskap för att ingripa om de märker att alkoholkonsumtionen eskalerar.

För mig verkar det vara problem möjliga att lösa, exempelvis lära personalen hur de ska göra och när man bör gripa in. Och noggrant förklara riskerna för de gamla, så att de som alla andra vuxna, myndiga personer kan fortsätta att fatta välinformerade beslut. På samma sätt som en del vuxna människor väljer att röka, trots att alla vet att det inte är nyttigt.

PS: Jag är förresten övertygad om att ungdomar, särskilt tjejer, skulle bli betydligt effektivare avskräckta om informationen handlade mer om att rökare luktar och smakar illa samt riskerar att bli rynkigare än andra. Att så småningom möjligen drabbas av cancer tror jag känns väldigt avlägset för en ung människa.

När min mamma var tretton år och hennes hennes bästis dog tänkte mamma: “Om jag bara får leva tills jag är – nitton. Då har man nog hunnit uppleva det mesta.”  Allting är relativt.