Om hur vi vill ha det för att må bra

Nu har jag varit med klass 9 g på det äldreboende där en av oss numera bor och dit några andra köar. Själv var jag bara så nyfiken att jag tog mig dit trots svår resfeber. Jag skulle ju till (för mig) okända trakter: Nockeby – finns det ens?

SL gjorde också sitt bästa för att förvirra mig. Min klasskompis hade rekommenderat Nockebybanan, men SL.se envisades med att jag skulle åka buss, och försökte även avskräcka mig genom att påstå att jag skulle behöva gå en km från stationen. (Har jag en inbyggd app, som visar att jag rör mig för lite? Kanske i nya mobilen? Kuslig tanke! 😰) Men min klasskompis hade skrivit en föredömlig instruktion, så det blev banan och det lönade sig: i det vackra vädret fanns många fina gamla villor att titta på längs vägen.

Och på stationen träffade jag en annan klassis, som liksom jag alltid är ute i god tid, pga bristande inre GPS. Hade jag varit ensam hade det nog blivit ett litet extravarv runt kyrkan.

Vi samlades med bubbel i en av gästmatsalarna, gjorde sen en rundtur och avslutade i samma gästmatsal med god mat från köket och prat från oss själva. Trevliga lägenheter, ljusa lokaler, enorm öppen spis i ett rum med många fönster och kringspridda fräscha soffgrupper, tillgång till stor bassäng, gym (numera inklusive PT!), biljard, boule, kvällsunderhållning, vävstuga, vinkällare, datorassistans, rabatterade teaterbiljetter, gemensamma resor, m m… Massor med föreningar av olika slag, beroende på de boendes intressen.

I princip allt ingår i månadsavgiften, liksom även tvårättersmiddag i den vackra matsalen. Vill man dricka annat än vatten eller bjuda in gäster får man betala för det, liksom (förstås) för utflykter och sånt som den årliga Nobelmiddagen med dans.

I alla lägenheter finns larm, och om man skulle hamna på obestånd hjälper en fond till så att man kan  bo kvar. På närliggande boenden tar fast anställd personal hand om dem som behöver mer hjälp. Den tilltalande tanken verkar vara att man ska bo tryggt och inte behöva lämna det invanda när man är som minst lämpad för det. Snåla jag baxnade förstås när jag hörde månadsavgiften, men om man tänker på vad som ingår och att man inte betalar insats blir det förstås skillnad.

Under förutsättning att man utnyttjar faciliteterna, förstås. Och jag började fundera på hur det skulle fungera för mig. Det låter angenämt med städning och fixad middag även för gäster, tycker jag som inte  är intresserad av sånt. Och jag skulle uppskatta tryggheten i att vid behov kunna få hjälp utan att direkt behöva ta mig till sjukhus eller vårdcentral. Om jag blev ensam och ledsen kan det vara trevligt att vara omgiven av människor jag känner.

Å andra sidan: Det jag då behöver är nära vänner, och det är ju inte säkert att jag hittar såna just där jag bor. Jag skulle nog inte vilja strissla upp mig till middan varje dag heller (på helgen slips, tveksamt med jeans). Ibland kan jag vilja bara ta nåt litet framför TVn istället. Och i gymnastiksalen kände jag tyvärr av den obehagskänsla jag alltid får i gymnastiksalar, efter traumatiska upplevelser i skolan. Jag simmar urdåligt och ogärna, och är egentligen ingen föreningsmänniska.

Inte är jag lika trevlig alla dagar, heller. Jag hälsar på grannarna och växlar gärna några ord också, men att vara trevlig och välvårdad hela tiden, välkomna folk att slå sig ner och konversera vid middagen – varje dag? Nä, jag är inte social på det sättet: vill välja när och vilka jag träffar – och sen smälta intrycken och ladda batterierna i ensamhet och lugn efter samvaron, hur trevligt det än varit.

På en anslagstavla såg  jag en lapp som började med det stränga “På förekommen anledning” , så jag blev förstås nyfiken: Det är INTE OK att hämta sin middagsmat i matsalen och ta med upp på rummet. Om man är sjuk kan man beställa upp maten så fixar personalen det, och ett antal (semester)veckor om året kan man avboka middagen och få avdrag på hyran. Annars ingår den. Och aktiviteterna och föreningarna sköts av de boende, så man förväntas att aktivt ta del och uppfylla vissa förpliktelser så länge man är tillräckligt pigg.

Och jag förstår tanken och inser att många säkert drömmer om att ha det just så. Ett aktivt och socialt liv så länge man orkar är både roligt och nyttigt. Och det är nog bra om någon märker att man börjat slarva med sitt yttre, eftersom det kan vara ett tecken på att man inte mår bra.

Men det hjälps inte – det är inte jag. I denna välvårdade, vänliga miljö känner jag en jättebarnslig lust bubbla upp att bära mig opassande åt. Inte för att jag någonsin brukar göra det, men det känns viktigt att veta att det finns utrymme för det OM det skulle pocka på. Ungefär som jag vill bo i stan för att man kan “göra så mycket” trots att jag sällan går på teater, museer, bio, restaurang. Dessutom skulle makens älskade skamfilade BAUTAskåp aldrig rymmas i de små välplanerade lägenheterna – inte om vi skulle få plats själva i alla fall.

Åter hemma i förorten märker jag skillnaden: Här kryllar det människor av alla olika åldrar och modejanger, som bor, jobbar eller handlar/roar sig här. Och jag kan lätt identifiera mig med den gamla tanten jag sett ibland, som parkerade rollatorn med utsikt över människoströmmen i gallerian och åt lite chips medan hon tittade på folk. Sen gick hon hem igen, för tillfället tydligen mätt på människor och intryck.

Många pigga pensionärer berättar gärna att de har fullt upp, och menar det som något positivt. Så är det inte för mig. Efter alla år med pendlande, skola, jobb, barn njuter jag av att inte ha just några förpliktelser.

Nu på “klassmötet” kom vi åter in på tanken att samla gemensamma minnen från barndomens kvarter, gärna få fler att bidra. Inspirerad som jag blev har jag sen ägnat  mig åt att exportera en del av mina sidor till en Enskedeblogg. (Jätteenkelt, bilder och kommentarer följde med av bara farten!)

Bara för att det är kul – och jag inte hade andra förpliktelser. (Nördvarning, någon?) Och så kommer refrängen:

Tänk vilken tur att vi alla är olika!
Vilken trängsel det skulle bli annars i samma hörn. Eller boende. 😏

6 reaktioner på ”Om hur vi vill ha det för att må bra

  1. Spå minns jag tanten som gråtfärdig stod med mig och pratade medan jag rökte i Nockeby (på den tiden jag körde spårvagn) och som sa att det kostar för mycket för hennes man gillar inte maten så hon måste åka dit med gåslever och pastejer. Hepp! Jag vill nog bo mer blandat än med bara folk i min ålder. Och jag vill aldrig bo bland folken ute på Nockeby… vi är inte av samma skrot och korn.

    Gilla

  2. Jag har också vääääldigt svårt att tänka mig boende på serviceboende, för så kallas sådana boende här. Vet dock inte om de är så strikta, att man inte får ta mat in till sig själv. Vem vill sitta och vara trevlig varje dag? Inte jag. T.o.m på äldreboenden är jag van vid att vissa pensionärer vill äta i ensamhet på rummet och det är inget problem. Självbestämmanderätten handlar det om. Hur fint det än låter där, med alla möjliga möjligheter, så nej, jag har svårt att tänka mig något sådant.

    Jag ser mig själv stappla runt här hemma i lägenheten tills jag blir så dålig att det blir särskilt boende. Om de finns kvar! Får jag någon allvarlig sjukdom som förlamar mig eller så, ja, då vill jag komma in på ett boende tidigare… 🙂

    Gilla

    1. Vi verkar tänka/känna ganska lika. Vi köpte lägenhet med rimlig hyra och rullstolstillgängligt centrum. Just f a kunna tulta kvar där så länge det går. (Hoppas bara att hjälp finns när vi behöver.)

      Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.