Det är inte konstigt om man blir lite ängslig i en tid när nya ord verkar behöva skapas för det som förr bara hette lögn. “Faktaresistens” kallas det när allt fler verkar strunta i fakta som inte stödjer det man redan tror sig veta, ”post-sanning” utnämndes 2016 till årets internationella ord, till och med våra makthavare använder sig av “fake news” och “alternativa fakta” – även när det är ganska lätt att avslöja. 

Vad är det som händer med oss, när vi inte bara ljuger, utan dessutom verkar gå på lögnerna? Går arten mot sin undergång? Är det miljöförstöringen som krymper våra hjärnor? 😰  Jack Werner skriver: ”Så blev faktaresistens ett nytt sätt att kalla en motståndare korkad”.

Såg ni bilden på de tomma bussätena i Norge, som medlemmarna i främlingsfientliga Facebookgruppen “Stoppa maktmissbruket” trodde föreställde kvinnor iklädda burka? En av många kommentarer löd: ”Skrämmande. Man kan inte se om det är män eller kvinnor. Om de har högar med stulna varor under lakanet eller till och med vapen och bomber”.

När man vet vad bilden föreställer blir det ju frestande att instämma i rubriken på en artikel, som kommenterade kommentarerna på Facebook (nuförtiden kommenterar vi nämligen kommentarer till kommentarer 😉 ): ”Här är beviset på att rasister är fullständigt dumma i huvudet.” 

Artikelförfattaren påstår tvärtom att vi alla befinner oss på samma nivå. (Och jag såg faktiskt också spontant kvinnor i burka på bilden, även om jag inte tänkte som de i Facebookgruppen, utan mest reagerade på att jag aldrig sett så många heltäckta kvinnor på samma ställe  – och då bor jag ändå i “Orten”.) I själva verket lär ingenting ha förändrats i den mänskliga hjärnan:  ”Vi har levt i post-sanningen ända sen lögnen uppfanns, och begreppet faktaresistens är bara en ny användbar synonym för att meningsmotståndaren är korkad”:

Vi älskar helt enkelt att ha rätt, och att se våra motståndare ha fel.

Vi gillar berättelser och bilder där detta tydligt demonstreras, och ifrågasätter dem inte gärna – lika lite som vi skärskådar en pusselbit som utan motstånd faller på plats. Den passar ju! Och bildar ett mönster.

Problemet är att våra uråldriga mänskliga beteenden inte alltid fungerar så bra på nya sociala medier. Det blev inte så lyckat när en grupp förskolepedagoger skapade en sluten Facebookgrupp för att göra vad kollegor gjort i alla tider – snacka skit med varann. Kommentarerna på sidan hamnade i kvällstidningen och arbetsgivaren tyckte att de stred mot kommunens värdegrunder. Vilket de säkert gjorde, liksom skitsnack gjort i alla tider. Skillnaden är att nu finns en publicerad skärmdump som bevis, och vissa saker gör sig inte så bra i skrift.

Den här gruppen gjorde det fundamentala misstaget att tro det finns något sådant som en sluten Facebookgrupp. Men det räcker med att en enda person i en grupp klarar av att kopiera och spara de publicerade texterna (vilket troligen de flesta gör) för att gruppen inte längre ska vara sluten. Detta inser inte ens de som har stor vana vid det offentliga rummet – åtminstone inte än så länge.

Vi verkar helt enkelt inte ha hunnit lära oss att hantera de nya medierna. Förhoppningsvis kommer vi att göra det.

För det är alltid smartast att försöka tänka efter före. Inse att i samma stund jag lägger ut texter och bilder på nätet är de tillgängliga för ALLA att använda – kanske på sätt jag inte alls avsett. Och det gäller även sen jag tagit bort dem. Ett sjungande litet barn på Youtube kan få tvivelaktiga kommentarer, och den klassiska sommarbilden med litet barn förtjust plaskande på badstranden, endast iförd solhatt, behåller jag för mig själv. För att inte riskera att den hamnar på skumma sidor.

Vi vet ännu inte hur de barn som nu i ord och bild visas upp på nätet kommer att reagera senare i livet. Däremot har vi sett exempel på hur tidigare generationers barn reagerat på att deras föräldrar en gång utlämnade dem – fast det bara var på papper, i gammelmedia. Jan Myrdal bröt med sina föräldrar, en av Anna Wahlgrens döttrar har ingen kontakt med sin mamma. Båda har skrivit starka böcker om hur utnyttjade de kände sig som barn.