Ingen kan väl ha missat den s k Kulturprofilen, mannen med personliga och ekonomiska band till Svenska Akademien (där även hans hustru sitter), som anklagas för mångåriga sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt, ibland i Akademiens lägenheter. Till och med akademiledamöter samt deras hustrur och döttrar har utsatts för ”oönskad intimitet eller opassande behandling”. Flera vittnar även om att han brukar läcka litteraturpristagarna i förväg.

Utredning pågår och hans inbjudan till Nobelfesten drogs tillbaka.

Frågan om varför har han fått hållas så länge är väl intressantare än personen: Tystnadskultur även här, trots att Svenska Akademien länge har betraktats (och betraktat sig själv) som en kulturelit och utdelar både stipendier och Nobelpris. Profilens beteende låter knappast förenligt med det stolta valspråket: “Snille och Smak”. Redan 1997 avslöjade en tidning både sextrakasserier och ekonomiska oegentligheter och många verkar känna mannen som “Janne Kladd”. Ändå försvarades (och försvaras?) han ivrigt av bland annat två av akademiens tidigare ständiga sekreterare.

Nyligen ansåg en professor i civilrätt att dessa tidigare ständiga sekreterare ”bör ta sitt ansvar genom att lämna Akademien, såsom brukar ske när en institution utmärks av grava missförhållanden.” En av ex-sekreterarna svarade det vanliga: “Det går inte att utträda, en akademiledamot måste helt enkelt dö på sin stol.” Den andre avvisade också kravet, och tillade, inte utan arrogans: ”Jag tänker självfallet inte gå i svaromål i ett sådant här ärende, och bemöta åsikter från en person som helt uppenbart inte vet vad han talar om”. Professorn replikerade att det finns tiotusentals sammanslutningar, vars stadgar saknar en speciell paragraf för utträde, utan att det hindrar någon att lämna. Även påven kan träda tillbaka.

Så hur förhåller det sig egentligen? Det låter ju konstigt att vara livstidsfånge i en sammanslutning.

Svenska Akademiens stadgar ligger på nätet och där ser jag direkt att det finns en tydlig paragraf om uteslutning, om man bär sig illa åt:

”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för alltid utesluten.”

Processen är noggrant beskriven, inklusive hur många svarta och vita kulor som ska användas vid omröstningen. (Stadgarna är ju från 1700-talet.)

Sveriges Radio har gjort en grundligare genomgång av stadgarna. Där står också att om en ledamot avslöjar något som rör Akademiens inre angelägenheter kan denne uteslutas. Och Nobelprisvalet är ju verkligen en sådan angelägenhet. Hur fick Kulturprofilen reda på namnen, tro?

Nästa fråga: Kan man själv utträda? Det finns alltså ingen särskild paragraf om det, och de som hittills velat slippa ut har inte fått det. Kerstin Ekman har inte deltagit i arbetet på 28 år och nu framkommer att en annan ledamot inte varit med på två år. Deras stolar står därför tomma. Först när de dött kan någon annan överta dem, sägs det. Skulle det inte vara bättre att släppa ut dem och ta in några som vill vara med? Tänk om till slut ingen vill vara med? 18 tomma stolar sammanträder varje torsdageftermiddag! 😱  Med ärtsoppa.  👀

Andra funderar förstås också på om det är möjligt att utträda. Och det verkar faktiskt så, åtminstone enligt boken ”Gåtan Henning Hamilton” – som faktiskt är utgiven med stöd från Svenska Akademien. Greve Hamilton gjorde på 1800-talet en makalös ämbetsmannakarriär och blev bland annat ständig sekreterare i Svenska Akademien. 1881 avslöjades att han även var storspelare och förfalskare samt hade förskingrat 80 miljoner kronor (i dagens penningvärde). Skandalen tystades ner (precis som 1997!), men greven avsade sig ändå medlemskap i samtliga akademier. I boken citeras:

”Sålunda står det helt klart, att HH icke blev utesluten ur Svenska Akademien utan själv begärde sitt utträde. /…/ Det vill synas som om man bland akademiens ledamöter under diskussionerna 1881 aldrig ifrågasatt en ledamots rätt att fritt begära sitt utträde.”

Dessutom verkar man numera inte följa stadgarna slaviskt: Där står faktiskt ingenting om att ledamöterna ska sitta på livstid. Däremot fastslås redan i paragraf 2 att den “ständige sekreteraren” ska vara just “ständig”:

Academiens Embetsmän äro trenne. En Directeur, en Cantzler, och en Secreterare. The tvänne förstnämnde eller Directeuren och Cantzleren ombytas hvarje sjette månad, then första Junii och then första December, men Secreteraren theremot blifver beständig.

Den förste ständige sekreteraren satt i rekordlånga 38 år och var både blind och senil på slutet. Så det verkar väl välbetänkt att strunta i den paragrafen och byta ut dem ibland, som man gör numera. Om jag räknat rätt sitter idag tre tidigare sekreterare kvar som vanliga ledamöter. Och det är den nya som låter en advokatbyrå utreda alla kontakter mellan kulturprofilen och Akademien.

Mitt i allt det här var det dags för årets Nobelfest. Kulturprofilen och hans hustru uteblev, men tidigare sekreteraren minglade runt som om inget hänt.

Är det alltså som vanligt, nu igen? Så verkar det ändå inte: När Kulturprofilen 1997 för första gången avslöjades hände inget mera, det har det onekligen gjort denna gång. Och häromdan satt vi tre generationer mellan tio och 78 år i ett samtal kring bland annat metoo, grooming och “Stopp, min kropp!”.

Så det finns hopp, åtminstone för kommande generationer! 😁