Om man använder ilskan konstruktivt kan den dessutom ge kraft till att orka ta itu med något trots att det är obekvämt. Man kanske rentav våga agera i en situation fast man är rädd, exempelvis säga ifrån om någon blir mobbad. Och det finns så många anledningar att vara arg och så mycket som behöver ändras i vår ofullkomliga värld.

Men det verkar inte räcka. Varför skulle vi annars behöva fabricera eller förvanska anledningar?  Det är som om vi ibland utgår ifrån att vi vill vi bli arga och sen letar efter en väldigt tydlig anledning till en ilska,  helt utan frågetecken och komplikationer. Varför det?

Jag behöver ingen hjälp för att bli arg, men såg ändå en filmsnutt som efter sedvanlig varning för upprörande bilder visade hur en polis skjuter ihjäl vad som senare visade sig vara en obeväpnad tvåbarnspappa:

I en hotellkorridor tvingas en man och en kvinna lägga sig på golvet och därefter krypa fram mot polisen. Hotfulla instruktioner haglar: “Om du rör dig kommer vi att se det som ett hot. Vi kommer att hantera det hotet och du kanske inte överlever.” “Gör du så där igen skjuter vi dig, är det uppfattat?!” “Händerna rakt upp i luften. Ta inte ner dina händer av någon anledning!” och slutligen: “Om du sänker dina händer kommer vi att skjuta dig!”

Mannen kryper mot polisen – och filmen klipps plötsligt. På svart botten kommer istället texten: “Krypandes mot polisen skjuts han ihjäl med fem skott. Han dog omedelbart. Han var inte beväpnad. En jury frikände nyligen samtliga poliser.”

Det låter verkligt upprörande. Och lite konstigt: Dök polisen bara upp och trakasserade oskyldiga hotellgäster? Om man inte bara tittar på filmen utan även läser artikeltexten får man veta lite mer. Polisen hade kallats till platsen av oroliga gäster som sett en man med vapen i ett fönster på femte våningen – vilket  kan stämma, för i hotellrummet hittades två luftgevär. Poliserna hade alltså skäl att misstänka att mannen var beväpnad.

Och längst ner i artikeln står, som i förbigående: …  “vid ett tillfälle sträcker han bak ena handen, eventuellt för att dra upp sina shorts. Då skjuts han ihjäl.”

Det här gör en viss skillnad, åtminstone för mig.

Om en möjligen beväpnad man efter polisens alla varningar/hot ändå sträcker handen bakom sig är det väl inte särskilt långsökt att misstänka han tänker dra fram ett vapen? Och att man kan bli skjuten om man inte agerar snabbt.

Missförstå mig rätt: Jag tycker det är utmärkt om de här bilderna startar en debatt om det skjutglada polisvåldet i USA, för det kan verkligen behövas. Och kanske inte bara där. Redan 2014 var jag rädd för vad rädda poliser kan ställa till med, även i Sverige. När jag exempelvis läste om hur polisen sköt ihjäl en 69-åring i Husby kunde jag inte se någonting som polisen kunde tolka som en hotfull situation. Speciellt reagerade jag emot att polisen först officiellt gick ut med  felaktig “försvarsinformation”, som man sedan måste rätta.

Jag vill nämligen ha verkligheten så oförfalskad som möjligt, för att sen bestämma mig för om jag blir arg eller inte. Om något bör ändras är det ju särskilt viktigt att utgå ifrån hur det verkligen är.

Sen har vi alla uppoppande småraserier, som jag antar är ”click baits”. Men de måste ju locka klick, annars skulle de väl försvinna? Alltså: Varför vill vi läsa exempelvis om kvinnan som vredgades i pressen, eftersom hon fått “kränkande kommentarer” när hon på Facebook talat om att hon sökte ny bostad? Denna  gång klickade jag själv, eftersom jag förväntade mig varianter på det höhöiga: “Du kan bo i min säng du-vet-hur-du-betalar!”  – och så ska vi ju inte ha det längre, nu efter metoo. Men jag kommer inte att klicka igen, för i de kommentarer hon själv ger som exempel är det några skrivit att hon var snygg på selfien. Inget mer.

Och då förstår inte jag. Man ska givetvis få lägga ut omsorgsfullt photoshoppade, filtrerade bilder av sig själv, med plutmun och lösögonfransar och hela middevitten utan att bli utsatt för skamliga förslag. Men jag trodde att man gjorde det för att människor skulle tycka att man är snygg? Varför får de i så fall inte säga det? 🤔

På sextiotalet visade en arbetskamrat en gång bilder från sin förlovning. Fast alla bilder utom en föreställde bara henne själv, tjusigt poserande i svart urringad fodralklänning (en dåtida selfie, kan man säga). Den enda kommentaren vi kom på var att hon var snygg. Och hon blev nöjd, för det var det hon hoppades på när hon visade de uppsnofsade bilderna.

Sen har vi förstås det traditionella lilla raseriet kring årets julvärd. Själv tycker jag bara att det känns lite trist när samma ansikten dyker upp överallt, i likadana program (och i likadan reklam). Nu ska även julvärdskonceptet göras om och bli precis likadant, det också: förinspelat och handlande om mat. Jag såg några av julvärdarnas tidiga program och tyckte att de var bra. Men sen har det blivit så m-å-n-g-a likadana att jag tröttnat. Så jag tittar nog inte.

Men rasande blir jag inte. Borde jag det? 🤔