Som ett ljudlöst skott (eller en blixt) slog det till när jag reste mig upp för att gå in i sovrummet och lyssna på ett program: En vansinnig smärta i korsryggen (tror jag det heter). Jag kunde inte ens stanna, bara som en robot fortsätta in i sovrummet. Där blev jag stående, utan att ens kunna lägga mig: “Vad ska jag göra? Jag kan inte röra mig.” 

Efter en stund började det susa i huvudet och jag mådde riktigt dåligt, tänkte: “Svimmar jag nu kommer jag att dö av smärtan när jag dråsar i golvet!” Av ren förskräckelse lyckades jag vräka omkull mig på tvärs i sängen, med benen utanför.

Där låg jag sen orörlig, stirrade upp i taket och funderade över livets väsentligheter, som: “Hur gör man när man behöver gå på toa, men inte kan röra sig?” Inte ens ett bäcken hade jag klarat, om vi haft något. Försökte trösta mig med att jag åtminstone inte behövde nysa eller hosta just då. När jag häromåret åtnjöt fullversionen av min höst-hosta hade jag lika ont, fast då i hostmusklerna. Det var inget jag tyckte att jag behövde just nu.

En möjlig förstoppning var inte en lika odelad välsignelse. Visserligen var det tveksamt om jag skulle klara vridmomentet för att kunna torka mig själv (och i såna situationer vill man ju gärna vara lite självständig 😳), men när det gått ett tag började jag bli rädd för att få de där skärande magsmärtorna som jag kan få i såna lägen. För jag tyckte nog att jag hade alldeles tillräckligt ont som det var.

Armarna kunde jag egentligen röra – men när jag försökte lyfta dem hindrades jag av min långa tröja, som jag landat på när jag gick ikull, och som knakade olycksbådande i sömmarna. Småningom fick jag hjälp att trixa i mig en tablett för att kunna slappna av (inte lätt när man inte kan lyfta huvudet!), lyckades få upp benen i sängen och en kudde under huvudet. Och efter någon timme kunde jag försiktigt baxa mig upp, med rätt teknik.

Försiktigt försiktigt återvänder jag till livet. På nätterna stelnar jag till, och det blir en mödosam färd mot toa, men framåt dagen lättar det, och jag hittade några enkla övningar på nätet som jag klarar. Ibland böjer jag mig till och med lite. Graciös som ett kylskåp – men jag är ju inte så graciös i vanliga fall heller, så det gör inte så stor skillnad.

Och så kan jag fortsätta med min Enskede-spaning, nu om Blåsuts historia. Läser i gamla klipp att 8:ans spårvagn i början av 1900-talet inte bara gick förbi Blåsuts svingård, utan även transporterade levande grisar till Slakthuset för slakt, tog med paket upp till 50 kg, och avlidna(!), som skulle till Södra begravningsplatsen. Med min makabra fantasi funderade jag en stund på om de döda hölls fast med säkerhetsbälten, och om grisarna sprang runt mellan passagerarna eller var kopplade. Men sen läste jag att man vissa turer hängde godsvagnar på spårvagnen och insåg jag att det var en troligare lösning inte bara för paket, utan även grisar och lik.

Inte trodde jag att lokalhistoria kan vara så spännande.